ocensurerat

Jag hade mycket jag ville kräkas ur mig ikväll. Jag har gått och spänt fladderfingrarna och ansträngt stämbandet att inte pladdra ut i olägliga konstellationer. Jag får lite extra srkivarförmåga när jag spricker innifrån. Undra om Gud v i l l att jag ska space'a ut mina odrägliga tankar till andra medmänniskor (snarare motmänniskor idag)?
Jag har hållt käften, skrattat som endast en dumbom kan göra, sneglat kärleksfullt på min sambo, sprutat ut fucking lösning (utlösning!!!) kring mig till de som frågar, spekulerat på tok för mycket i det som inte min egen erfarenhet egentligen kan ge råd om, tillagat lasagn (på hans villkor!) "ska det vara fyra lager plattor?"; "nä, ok "; "dags för zucchini?"; "ok". Ja, men fan ni vet. Inte bara mitt kök, trevligt och vardagligt sammarbete där jag inte står för receptet eller den färdiga soppan. Schysst!
Men det som bultar i hjärnan på mig är endast till för tangentbordet att känna på och nån stackare som råkar lägga ögonen på det här. Min slutsats. Det finns (även om vi är deskrimenerade i anliga samhällsådror) de människor som helt enkelt aldrig kommer att 'träda ur' sin blodprickiga bubbla för att ta del av det nån slags storslagen livssyn. De här människorna är för jävla veka i sinnet och för bittra och för god damn oberäkneliga i sitt hat till allt som rör vid dom, berör dom eller rör upp saker inom dom; d.v.s. livet och allt dess ruttnande innehåll. De här människorna kommer att återkommande få blickar från 'de andra' som tyder på deras egna brist på självinsikt. Även om de i stunder försöker fånga in det rätta perspektivet på dom själva och på deras omgivning flyr perspektivet ur deras famn; för inte ens perspektivet själv vill stanna i deras närhet. Så äkliga, illaluktande och fulla av förakt och fägring kräk är dessa gudabesvikelser. Deras självömkan och BRIST PÅ EMPATI är för stort för att brista och de gräver aldrig ner stridsyxan; utan uppgraderar snarare till stridsvagn på deras väg till total självförintelse och övrigt massmord. Dom, vi, är oförmögna till att ändra våra sätt, vi vill inte helt enkelt. Jag vet inte ens varför vi försöker. Jag skiter i att försöka nu! Men nej! åh, nu kommer skulden och ångesten. För, visst hörn'ni, jag glömde mitt inärvda förbannade ljussken i mig och runt mig som skriker efter liv och rörelse. Men vaddå, det är ju bara Gud.
Jag och mina medmänniskor - mot alla motmänniskor. Make sence!

Jag kan inte skriva om bra saker. Bara om blod, svett, misserabla känslor, svartsjuka, SJUKDOM (det är vad det är; som båten till Amerika på sent 1800-tal), pest, kolik, finnar, uppfrätt hud, knulldugliga *piiip*. När jag målar (vilket jag gör en gång per decenium) målar jag död och sjukdom o.s.v. jag kan se ett mönster av plågor. Andras plågor.

Nu ger jag tusan i det här.