Jag vill skriva om hur mitt liv sett ut de senaste månaderna. Jag vill berätta om hur flytten gått, hur vi trivs i huvuddstaden och om allt som hänt sedan vi landade i Spånga. Jag vill berätta om hur lillen mår, hur tronarvingen känner nu när mamma och bror bor 100 mil bort och om de oväntade känslor som dök upp i och med mitt adressbyte.
Lite svar på några frågor skulle kanske vara på sin plats. Varför skriver jag inte längre. Varför är det så tyst om mig. Varför hör jag aldrig av mig och varför verkar jag så nedstämd?? Vad händer med mig och min kärlekutanpunkt?
Mest av allt skulle jag önska att jag fick ner allt jag känner just nu. Om varför det känns så vemodigt att åka ifrån min fina kusin Eva i Kiruna och om hur det känns att sitta brevid någon jag älskar när hon begraver sin mamma. Hennes mamma är död. I en kyrka i Kiruna för två dagar sedan begravdes min moster. Evas mamma. Vi har bastat, pratat, gråtit, stickat halsdukar, pratat lite till, sett på film och pratat om gamla glada minnen. Jag vet bara att jag är så ledsen för hennes skull och önskar att jag kunde vara där i några dagar till. I Kiruna, staden där tide står still. Gud vad jag önskar att orden bara kunde komma nu!!
Men det kommer inget. Jag orkar inte svara, kanske vet jag inte själv vad som händer. Jag känner mig förlamad. Tom på ord.
Jag återkommer. Men jag hoppas att ingen förväntar sig en detaljerad redovisning av de senaste månaderna. Det skulle aldrig gå, för mycket vatten har runnit under den där bron..Det finns sådant som jag aldrig delar med mig av genom att skriva utan jag tar det öga mot öga med någon jag har förtroende för.
Eva, vemodigt var rätt ord. Det känns vemodigt och helt fel att jag var tvungen att åka idag. Men bara så du vet. Jag har lärt mig massor om livet, döden och kärleken under de här dagarna vi har fått tillsammans i Kiruna. Till att börja med så är jag glad att du har växt upp med en mamma som älskar dig så mycket som Maija älskade dig. För du har växt upp och blivit en otrolig människa.
Sov gott mina fina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Love you!
En dag i taget, step by step. Det är så vi lever våra liv. Det vi har bakom oss för oss vidare på gott och ont. Make every day count. Det låter som en massa klyschor och till viss del är det nog det med, men dom flesta klyschor har ett uns upplevd sanning i dem. Du om någon vet vad jag pratar om. Jag tror att människor i din omgivning vet vilken fin människa du är, vad de betyder för dig och vice versa även om ni inte alltid finns där i fysisk person. Även om vi ibland glömmer bort att påminna omgivningen att vi älskar dem så betyder inte det att vi slutat göra det. Dom människor som tagit sin plats i våra hjärtan vet oftast om att dom redan bor där. Vad jag försöker säga är att du måste finnas för dig med och att dom som finns runt dig nog ser det och tillåter det. Dom kräver inte att du ska vrida ut och in på dig själv för att räcka till. Ibland är ett vänligt ord, en varm tanke lika mycket värda som en handling.
/Svammelpelle
Skicka en kommentar