Sjukt

Jag har inte velat titta in här alls. Jag misstänker att ingen av er läser det längre. Mina forna systrar, hur går det att återbygga bron som redan flutit iväg med strömmen?

Jag har lämnat er sida för en man. Nej, inte för en man. Utan för att jag är sjuk. Besattheten av människor har fört mig till nya djup av outforskat själsligt gegg. Det värsta är att ni har försökt. Ni har försökt tränga igenom muren som jag byggt upp runt omkring mig av förnekelse. Jag lämnade en av er för att jag inte kunde höra. Jag ville inte lyssna. Det var som att hålla ett rött skynke framför mina ögon. Vitglödgad smärta i mig. Jag trodde på något sätt att bortom solnedgången så skulle det komma en gryning. Men den kom aldrig.

Så uppfylld av honom. Till och med i smärtan bekräftade han mig. Ju ondare det gjorde desto mer sa han att det var bra. Att jag var speciell. Att jag hade "spirit". När alla mina vänner drog sig undan så var jag helt utelämnad till honom. Han såg bara mig, jag såg bara honom. Ingen av oss mådde bra. När han slutade andas för att han hade jobbat sju dagar i veckan så dog något i mig. Jag slutade aldrig släppa taget efter det. Ett beroende blev en mental och själslig besatthet. Nu vet jag inte om jag kan vända tillbaka längre. Är det såhär det är ämnat att bli? Kan jag gå framåt eller måste jag lämna allt bakom mig? Kan jag operera bort honom på samma sätt som jag opererade bort mina vänner? Mest av allt har jag lämnat mig själv.

What have I become my sweetest friend?
Everyone I know goes away in the end
And you can have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt