Meningen med "Het"

Nytt hem

2010-03-10T16:24:00.000+01:00

Numera finns Miss J aka Stormen här.

Välkommen!

Sjukt

2009-12-03T14:34:00.002+01:00

Jag har inte velat titta in här alls. Jag misstänker att ingen av er läser det längre. Mina forna systrar, hur går det att återbygga bron som redan flutit iväg med strömmen?

Jag har lämnat er sida för en man. Nej, inte för en man. Utan för att jag är sjuk. Besattheten av människor har fört mig till nya djup av outforskat själsligt gegg. Det värsta är att ni har försökt. Ni har försökt tränga igenom muren som jag byggt upp runt omkring mig av förnekelse. Jag lämnade en av er för att jag inte kunde höra. Jag ville inte lyssna. Det var som att hålla ett rött skynke framför mina ögon. Vitglödgad smärta i mig. Jag trodde på något sätt att bortom solnedgången så skulle det komma en gryning. Men den kom aldrig.

Så uppfylld av honom. Till och med i smärtan bekräftade han mig. Ju ondare det gjorde desto mer sa han att det var bra. Att jag var speciell. Att jag hade "spirit". När alla mina vänner drog sig undan så var jag helt utelämnad till honom. Han såg bara mig, jag såg bara honom. Ingen av oss mådde bra. När han slutade andas för att han hade jobbat sju dagar i veckan så dog något i mig. Jag slutade aldrig släppa taget efter det. Ett beroende blev en mental och själslig besatthet. Nu vet jag inte om jag kan vända tillbaka längre. Är det såhär det är ämnat att bli? Kan jag gå framåt eller måste jag lämna allt bakom mig? Kan jag operera bort honom på samma sätt som jag opererade bort mina vänner? Mest av allt har jag lämnat mig själv.

What have I become my sweetest friend?
Everyone I know goes away in the end
And you can have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

2009-03-24T18:11:00.000+01:00

Jag funderar på att börja blogga någon annanstans. Helt själv.

Men var?

2009-03-16T18:57:00.001+01:00

Jag glömde.

Jag har något som ingen annan i hela världen har. Min alldeles egna inre dialog.

Låter det flummigt? Ja kanske. Men det slog mig idag att det alla mina vänner har gemensamt är mig och att ingen av dem får hela mig.

Är det att smita?

..

2009-03-15T13:10:00.002+01:00

Sen finns det de vänner som sätter spår jag aldrig hittar fram i som gör mig förvirrad och orsakar tvivel nog för en livstid Jag älskar de här vännerna med en speciell hetta en besatthet jag lätt klär i vänskapsband och kallar dem mina vänner För det vet väl alla att de bästa relationerna bygger på vänskap?

De är oftast män

Den senaste kallade mig roadkill idag när jag sa att jag inte ser mig som ett av hans ex Jag sa att jag kanske bara var något som hände på vägen.. För ett ex har man levt med delat med och älskat Han älskade inte mig. Så han gick sin väg

På vägen låg jag kvar. Och idag kallar han mig roadkill

Varför kan jag trots hans okänslighet och råa utryck inte släppa taget om honom?

En annan kom hem till mig igår med en röd VCT-tröja han ville att jag skulle ha. Den är för liten för honom och han trodde den skulle passa mig Men jag misstänker att det är en muta för han vill nog få stå min skugga en stund helt ovetandes om de köldskador det orsakat mina forna vänner

Borde jag tala om det för honom?

Sen finns det en till för det finns alltid fler

Han har aldrig försökt nå mitt hjärta genom min kropp Han älskar mitt intellekt och mina tankar fascinerar honom Han vill veta vad jag gör för att rädda världen klappar mig inte på huvudet eller talar om för mig att det är omöjligt

Varför knyter jag inte vänskapsband med honom?

2009-03-15T02:27:00.002+01:00

Jag har en vän som älskar mig för allt jag är

En annan älskar mig för den jag har potential att bli Hon säger att hon får svindel av tanken på de höjder jag kan nå och eftersom jag inte vill orsaka henne obehag tänker jag att jag kanske ska stanna av

Ska det vara så?

En vän jag haft länge väntar tålmodigt på att jag ska sträcka mig till min fulla potential En annan misstänker jag lämnar min sida när jag skjuter förbi henne och min skugga blir för stor Ingen vill stå i min skugga

Varför är det så?

För länge sedan sa en nära vän till mig att hon inte klarade av att se mig ta livet av mig själv Så hon gick och kommer aldrig mer tillbaka Så mycket smärta orsakade min dödlighet henne

Ska jag bjuda henne på min begravning?

Igår fick jag veta att jag har en vän som älskar mig för den jag en gång var Hon är mitt förflutna Tack vare henne kan jag idag se tillbaka på allt jag levt igenom och tänka att någon älskade mig

Men sen tänker jag att hennes kärlek kanske dör inför den kvinna jag är idag

Varför tänker jag så?

Jag måste skriva.

2008-11-30T00:14:00.003+01:00

Jag vill skriva om hur mitt liv sett ut de senaste månaderna. Jag vill berätta om hur flytten gått, hur vi trivs i huvuddstaden och om allt som hänt sedan vi landade i Spånga. Jag vill berätta om hur lillen mår, hur tronarvingen känner nu när mamma och bror bor 100 mil bort och om de oväntade känslor som dök upp i och med mitt adressbyte.
Lite svar på några frågor skulle kanske vara på sin plats. Varför skriver jag inte längre. Varför är det så tyst om mig. Varför hör jag aldrig av mig och varför verkar jag så nedstämd?? Vad händer med mig och min kärlekutanpunkt?

Mest av allt skulle jag önska att jag fick ner allt jag känner just nu. Om varför det känns så vemodigt att åka ifrån min fina kusin Eva i Kiruna och om hur det känns att sitta brevid någon jag älskar när hon begraver sin mamma. Hennes mamma är död. I en kyrka i Kiruna för två dagar sedan begravdes min moster. Evas mamma. Vi har bastat, pratat, gråtit, stickat halsdukar, pratat lite till, sett på film och pratat om gamla glada minnen. Jag vet bara att jag är så ledsen för hennes skull och önskar att jag kunde vara där i några dagar till. I Kiruna, staden där tide står still. Gud vad jag önskar att orden bara kunde komma nu!!

Men det kommer inget. Jag orkar inte svara, kanske vet jag inte själv vad som händer. Jag känner mig förlamad. Tom på ord.

Jag återkommer. Men jag hoppas att ingen förväntar sig en detaljerad redovisning av de senaste månaderna. Det skulle aldrig gå, för mycket vatten har runnit under den där bron..Det finns sådant som jag aldrig delar med mig av genom att skriva utan jag tar det öga mot öga med någon jag har förtroende för.

Eva, vemodigt var rätt ord. Det känns vemodigt och helt fel att jag var tvungen att åka idag. Men bara så du vet. Jag har lärt mig massor om livet, döden och kärleken under de här dagarna vi har fått tillsammans i Kiruna. Till att börja med så är jag glad att du har växt upp med en mamma som älskar dig så mycket som Maija älskade dig. För du har växt upp och blivit en otrolig människa.

Sov gott mina fina

Allen Carr passar mitt syfte

2008-11-11T16:48:00.004+01:00

Håller på att läsa boken av Allen Carr med den provokativa titeln "Att sluta röka är lätt". Jag höll på att skratta ihjäl mig då jag började byta ut cigarettarna mot andra sjukdommar, begär och beroenden (hihi)...

Allen Carr säger: "Det finns ingenting mer patetistkt än en rökare som försöker minska sin konsumtion. Han tror att ju mindre han röker, desto mindre kommer han ha lust att röka."

Jag säger: "Det finns ingenting mer patetiskt än ett kontrollfreak som försöker minska sitt kontrollerande. Hon tror att ju mindre hon kontrollerar, desto mindre kommer hon att ha lust att kontrollera."

Han syftar till varför vi bör sluta helt och hållet på en gång.. Amazing!

Ni vet vad jag syftar på, systrar...

2008-11-03T20:33:00.000+01:00

Fantasi

2008-10-29T20:02:00.003+01:00

Jag ska sluta upp med att leva i "hur det kunde blivit" och "om det ändå kunde ha sett annorlunda ut"

Idag omfamnar jag livet precis som det är.

2008-10-28T22:18:00.002+01:00

Det är ju inte bara ett förflutet år jag bör släppa taget om utan också de kommande tre år av fantastiska äventyr och varma julaftnar - med honom - från djupet av min fantasi grundat på förnekelsen av verkligheten.

Skoskav och lyxproblem

2008-08-10T21:04:00.003+02:00

Mina problem med flytten känns plötsligt jävligt små.

Min fina fina vän Anna har det jobbigt. Hennes mamma och pappa har varit med om en hemsk olycka. Nu om någonsin är det läge för bön.

Anna. Du vet var jag finns.

Idag finns det inga ord.

Mitt i allt finns det hopp

2008-08-08T08:59:00.003+02:00

Jag hörde en sån bra härom dagen. Det lät typ såhär: Vi är andliga varelser i en människokropp inte en människokropp med andlighet. Ja... ni förstår kanske. Först och främst en själ, som jag tror har funnits här och är en del av gud och som alltid kommer finnas här.

Intellekt, handling, tanke, känslor.... hmmmm....

Fokusera på de positiva tankarna...

2008-08-07T18:04:00.002+02:00

Egentligen ville jag bryta ihop, kasta mig i hennes famn och gråta...

Respirer

2008-08-07T17:52:00.003+02:00

Och så andas vi...

Breath in, breath out...

Det är mycket nu.

Tankar som far genom mitt huvud idag:

Hur ska jag hinna? Vart kommer allt skräp ifrån? Hur fan ska allt få plats? Kan någon städa ut lägenheten åt mig??

Och dessa BÖCKER!!

Jag försökte först ta med dom tio bästa. Sen insåg jag att jag har ungefär hundrafemtioelva favoriter så den iden föll fort. Nu har jag lyckats minska ner till en flyttlåda. Tidigare stod det 5 knökfulla lådor i hallen. En låda med böcker det kan väl inte vara för mycket begärt va va va??

Tankar helt orelaterade till flytten (men ändå inte)

Jag börjar få slut på dessa milstolpar alla pratar om. Jag är lite rädd idag. Idag sa jag hejdå till en kvinna som tagit hand om mig genom åren av nykterhet, psykisk ohälsa och kaos. Hon betyder mycket för mig. Vi har naturligtvis en professionell relation. Jag betalar åttio kronor i kassan innan jag kliver in på hennes kontor för fyrtio minuters samtal. Detta har jag gjort ca sex gånger per år de senaste åren. Förutom det har jag alltid kunnat ringa till henne om jag svämmats över av blanketter, beslut och all byråkrati som följer med en sjukskrivning.

Idag träffades vi i alla fall sista gången. Jag blev ledsen, bet ihop och skakade hand med henne innan vi skiljdes åt. Ingen kram. Tack Åsa för allt. Tack.

Nu, tillbaka till flyttlådorna.. igen.

Eh okej?

2008-08-06T22:22:00.002+02:00

Jag läste precis inlägget innan, skrivet av mig.

"..det största beslutet i mitt liv"

Njae alltså näää sååå är det kanske inte.

Beslut numero uno i mitt liv är och kommer nog alltid vara det jag tog den 15e Juni 2003.

Och det var egentligen inte ett beslut utan en insikt som följdes av en massa beslut.

Allt efter det är sidovinster som dom säger.

Men, beslutet att flytta 100 mil söderut med mina barn ligger högt upp på listan.

Tillbaka till böckerna. Behöver jag verkligen två upplagor av "Alkemisten"?

När det är 9 dagar kvar bör man..

2008-08-06T16:34:00.004+02:00

Säga upp elen

Säga upp sitt telefonabonnemang

Anmäla flytt till alla företag och instanser som skickar en räkning varje månad

Boka in besiktning av lägenheten

Packa ner allt man äger och ska ha med sig i lådor och påsar

Boka ett släp för alla lådor och saker

Säga upp fritidsplatsen

Skicka flyttkort

Sen bör man komma ihåg att äta, andas, sova och ta det lite lugnt med arvingarna så att dom inte dras med i all stress.

Mina känslor kring det största beslutet i mitt liv får vänta. Jag lägger dom på is.

Igår när jag kom hem kändes det.. surrealistiskt. När jag klev av planet och möttes av Norrbottens vackra natur, den natur jag brukar älska och längta tillbaka till kändes det som att någon slog mig hårt i magen. Jag bor inte här längre. 17 år av mitt liv finns här bland granskogar, bärmarker, hus och gator, men igår kändes det främmande, fel och jobbigt att titta ut genom bilfönstret. Väl hemma.. eller framme på Skurholmen som jag kallat hem dom senaste 10 åren ökade trycket i magen.

Jag har längtat hem till mina barn, min lägenhet, mina saker och min säng men jag bor inte här längre. Mitt hem ligger 100 mil söderut i en gul villa på en höjd som har ett soligt namn. Min gata heter Norrskensbacken, passande va? Mitt hjärta är kvar i huvudstaden hos mina vänner, mina nya kollektivsystrar och hos min kärlekutanpunkt och hans fina barn. Nu slår jag på auotopiloten och packar, ringer alla samtal som ska ringas, avslutar och ser framåt.

9 dagar kvar. Jag har slut på tårar, jag har tagit alla svåra beslut, pusslat för att allt ska funka på bästa sätt och ordnat med alla dom miljoner detaljer som måste funka. Nu kan jag bara lägga ner en ram i taget i en låda i taget och förbereda mig för att säga hejdå. Hejdå Luleå.

Hmmm.. "Hejdå Luleå"

Det känns sorgligt att uttala dem orden. Men om 9 dagar står jag framför mitt nya hem i den stad som för länge sedan blivit mitt hem. Nytt liv, nya möjligheter, älskade och efterlängtade vänner, nya bekantskaper, nya utmaningar. Nya dagar att fylla med liv. Jag är äntligen på väg dit jag vill och kastar mitt trygghetsbehov en liten bit i taget.

Nu ska jag ta tag i alla mina böcker. Usch! Vilka ska man ta med och vilka ska man lämna??

Jag återkommer.

Idag saknar jag er bara

2008-08-04T19:42:00.000+02:00

ocensurerat

2008-07-28T21:47:00.002+02:00

Jag hade mycket jag ville kräkas ur mig ikväll. Jag har gått och spänt fladderfingrarna och ansträngt stämbandet att inte pladdra ut i olägliga konstellationer. Jag får lite extra srkivarförmåga när jag spricker innifrån. Undra om Gud v i l l att jag ska space'a ut mina odrägliga tankar till andra medmänniskor (snarare motmänniskor idag)?
Jag har hållt käften, skrattat som endast en dumbom kan göra, sneglat kärleksfullt på min sambo, sprutat ut fucking lösning (utlösning!!!) kring mig till de som frågar, spekulerat på tok för mycket i det som inte min egen erfarenhet egentligen kan ge råd om, tillagat lasagn (på hans villkor!) "ska det vara fyra lager plattor?"; "nä, ok "; "dags för zucchini?"; "ok". Ja, men fan ni vet. Inte bara mitt kök, trevligt och vardagligt sammarbete där jag inte står för receptet eller den färdiga soppan. Schysst!
Men det som bultar i hjärnan på mig är endast till för tangentbordet att känna på och nån stackare som råkar lägga ögonen på det här. Min slutsats. Det finns (även om vi är deskrimenerade i anliga samhällsådror) de människor som helt enkelt aldrig kommer att 'träda ur' sin blodprickiga bubbla för att ta del av det nån slags storslagen livssyn. De här människorna är för jävla veka i sinnet och för bittra och för god damn oberäkneliga i sitt hat till allt som rör vid dom, berör dom eller rör upp saker inom dom; d.v.s. livet och allt dess ruttnande innehåll. De här människorna kommer att återkommande få blickar från 'de andra' som tyder på deras egna brist på självinsikt. Även om de i stunder försöker fånga in det rätta perspektivet på dom själva och på deras omgivning flyr perspektivet ur deras famn; för inte ens perspektivet själv vill stanna i deras närhet. Så äkliga, illaluktande och fulla av förakt och fägring kräk är dessa gudabesvikelser. Deras självömkan och BRIST PÅ EMPATI är för stort för att brista och de gräver aldrig ner stridsyxan; utan uppgraderar snarare till stridsvagn på deras väg till total självförintelse och övrigt massmord. Dom, vi, är oförmögna till att ändra våra sätt, vi vill inte helt enkelt. Jag vet inte ens varför vi försöker. Jag skiter i att försöka nu! Men nej! åh, nu kommer skulden och ångesten. För, visst hörn'ni, jag glömde mitt inärvda förbannade ljussken i mig och runt mig som skriker efter liv och rörelse. Men vaddå, det är ju bara Gud.
Jag och mina medmänniskor - mot alla motmänniskor. Make sence!

Jag kan inte skriva om bra saker. Bara om blod, svett, misserabla känslor, svartsjuka, SJUKDOM (det är vad det är; som båten till Amerika på sent 1800-tal), pest, kolik, finnar, uppfrätt hud, knulldugliga *piiip*. När jag målar (vilket jag gör en gång per decenium) målar jag död och sjukdom o.s.v. jag kan se ett mönster av plågor. Andras plågor.

Nu ger jag tusan i det här.

2008-07-28T21:42:00.002+02:00

"Happiness begins with emotional management skills. Everything else follows from the well of emotion. The goal of life is happiness. Happiness begins when you learn the fundamentals of feelings."
"Emotions are the foundation of everything you say, think and do."
- about the Book "Guide To Self"

Semester och beslut

2008-07-17T01:06:00.002+02:00

Imorgon åker jag till Stockholm Jag har semester och tvåochenhalv veckor av dom ska jag spendera i huvudstaden, min blivande hemstad. I slutet på augusti flyttar jag ner.

Men dem närmaste veckorna ska jag bara vila. Jag behöver det. Jag är så uppe i varv av alla beslut den senaste tiden att jag inte kan sova. Jag behöver verkligen verkligen sova!

Det finns fortfarande en hel del beslut som väntar.. Men dom överlåter jag till Gud (i dag i alla fall) och ber bara om att förstå vad det är jag ska göra och mod att verkligen göra det.

Men flyttar ner det gör jag. ÄNTLIGEN!!!

Jag hoppas att lite sömn, några lata dagar i solen, samtal med mina fina fina systrar och en hel drös med möten till torra land sak hjälpa mig att landa. En del saker i mitt liv känns väldigt oklart och i det här övertrötta sönderstressade tillståndet jag är i nu tar jag inga bra beslut.

Så, Stockholm, ready or not here i come.

Lägesrapport

2008-07-09T22:20:00.002+02:00

Lägenheten uppsagd.

Skola och fritids fixat.

Boende för ett tag framåt fixat.

Flytthjälp klart.

Ingen panik så här långt..

Nu ljög jag.

Läget är.. upp.. nej ner.. nej det är lugnt.. jag mår fint.. nej hjälp jag är rädd!!

Nä.. det är chill.. tror jag kanske eller vad fan vet jag jag kör så det ryker bollen är i rullning jag måste ha tillit!!

Så är läget.

Eller...

2008-07-09T18:52:00.002+02:00

...så kan man kasta bak huvudet, gapskratta och utbrista:

DET LÖSER SIG!!!

Det gör jag nog idag.

Kärlek!

Miss J

A trip down memorylane..

2008-07-08T23:23:00.004+02:00

"Dra ut mig härifrån. Börja vid hjärtat, det sviker mig ändå alltid Jag har ingen användning av mina lungor slit tag i dom och dra Mina ögon vet inte skillnad på sanning och lögn inte heller mina öron Riv loss mina öron så jag slipper höra mitt eget skrik när du ger dig på mina ögon Själens spegel? Nej förnedringens vittne

Ta mig bort Ta mig hem eller ta mig.....bakifrån"

Nu kanske ni tänker: "Men J.. vad är nu detta??"

Ja det undrar faan jag också! Idag hittade jag en gammal skolåda som jag dragit med mig genom åren från den ena lägenheten efter den andra utan att titta i den. I den fanns, förutom dessa märkliga rader nedskrivna på ett grönt papper fanns en bok om gräs (och det är inte grannens gräs vi pratar om) några gamla kvitton och ett blandband som det står "använd endast i nödfall" på. Kvittona var från 1997 och kassettband var det rätt länge sedan man använde va? Då måste jag varit 23 år och.. hur ska jag säga.. på toppen av det där berget som jag 6 år senare föll ner från.

I lådan hittade jag också rullpapper från Amsterdam, några ihoprullade bitar av ett gammalt cigarettpaket och hör och häpna en dansk bussbiljett.

Ett brev från min gammelfarmor, en bild på min pappa taget när jag var nyfödd, en liten plåtask med sand i, en utriven sida från tidning, en dödsannons.

Oookej.. då går vi igenom innehållet i denna gamla låda en gång till!

Bok om gräs+gamla cigarettpapper+en dansk bussbiljett. En kvalificerad gissning är att jag inte riktigt var vid mina sinnes fulla bruk när jag skrev det där. Sätter jag ihop dessa förvirrade pusselbitar så kan se det framför mig.

Jag, 23 år, en söndag efter en helgs eller veckas lång "fest" drabbas helt plötsligt att en enorm och oemotståndlig vilja att utrycka mig!! Hahaha! Jag garvar ihjäl mig!!

"...ta mig.... bakifrån"

Jaa.. ta mig fan bakifrån så förvirrad jag var som 23-åring!

Och kassettbandet ska jag se till att lyssna på i morgon! HUR kul vore det inte om jag fick för mig att läsa högt! Och spelade in mig själv!

Brevet från gammelfarmor och dödsannonsen, dem är jag glad att jag hittade, även om det känns jävligt sorgligt att någon dog, att någon kom ihåg mig och det enda jag har kvar från dem ligger bortglömt i en ful gammal låda. Jag svarade aldrig på brevet. Jag gick inte på begravningen. Jag rökte på och skrev att jag hoppades att någon skulle stick ut mina ögon istället.

Tragikomiskt.

Att flytta eller inte flytta

2008-07-05T18:16:00.002+02:00

Erbjudanden:

"Jag har ett mysigt gästhus på 72kvm, 40 meter från en villa med ängar, fotbollsplaner och villaområden fullt av barn för bara 7500kr mån inkl ALLT.. i Bålsta. 28 minuter med SJ till Centralen, 49 minuter med pendeln."

I Bålsta? Kan man bo där? Skulle någon komma och hälsa på mig om jag bodde i Bålsta??

Erbjudande:

"Du kan få bo i min lägenhet mellan 27e Augusti och 16e November för bara 4900 kr för hela perioden bara du vattnar mina blommor, tar hand om min lya och ringer polisen om det ligger uteliggare i trappen."

70 nätter. Sen då? Värsta scenariot är ju att jag och lillen står där sedan i sthlm, utan någonstans att bo. Jag vet att "allt ordnar sig" men har man barn behöver man liite mer trygghet än så.

Erbjudande (nästan):

"En kompis till mig har köpt en lägenhet i Upplands-Väsby men ska flytta ihop med sin pojkvän och nu står hon där med en bostadsrätt. Jag tipsade om dig och ska fråga henne sen får ni byta nummer och pratas vid."

Erbjudande (eller i alla fall en lösning om inget annat löser sig):

"Du kan få bo i min tre med lillen tills du hittar något. Jag vet inte om jag vill bo kvar och ska antingen byta till en mindre närmare stan eller kanske sticka utomlands några månader. Men du, bor jag här så är ni hjärtligt välkomna det är bara bra att dela hyra med någon."

Det känns som det bästa erbjudandet hittills. Jag började nästan gråta av att höra någon säga "Det ordnar sig" och sedan komma med ett förslag! Jag kan mycket väl tänka mig att bo med denna vän, som jag känt i fyra år och tycker hemskt mycket om. Där skulle jag och lillen ha ett eget rum, en plats att kalla våran egen och leta efter något mer permanent..

Om nu inte hon flyttar till något mindre eller flyttar och säljer lägenheten eller så.. men om hon byter till något mindre kanske hon ändå drar utomlands och då kan ju vi bo i den så hon slipper stå med en hyra när hon är *andas*bortrest men vad händer då om hon kommer tillbaka om en månad då kan vi ju inte bo där *andas* det är alldeles för trångt med två vuxna och ett barn i en tvåa...*andas*

Jag blir alldeles utmattad av alla "om och men och kanske.." Men idag, för första gången på länge, finns det i alla fall en liten känsla av att det kanske ordnar sig i alla fall...!

Någon annan som har ett erbjudande??

Näähää.. inte det?

*tittar ut genom mitt fönster och undrar om jag gör rätt*

Idag

2008-07-03T18:01:00.004+02:00

Idag känns det tomt. Jag arbetar, lagar middag, köper födelsedagspresenter viker tvätten och lägger dom i ordning i min garderob. Idag pratar jag med någon som i vanliga fall berör mig så mycket att jag inte kan se klart men fick inget sagt. Det händer inget, det är bara tomt kom inte och stör mig mitt i min process jag vill vara ensam låt mig vara... Men jag säger inget.

Jag pratar med en ny vän. En vän jag fann igår och som på ett dygn hjälpt mig mer än hon kan ana. Vi känner inte varandra ändå känns det som att hon ser saker ingen annan kan förstå. Så jag ringer henne några gånger per dag och gråter, berättar, ventilerar och viskar saker jag trodde var för smärtsamma för att berätta. Hon förstår, vet vad jag talar om, känner med mig och låter mig vara precis som jag är.

I morse fanns ändå den där bekanta känslan av rädsla i mitt bröst. Idag tänker jag inte låta den styra mig så jag skriver om den, pratar om den och ber Gud att ta hand om den åt mig för jag orkar inte längre.

Min iTunes har gått på högvarv sedan igår. Musik. Musik har alltid hjälpt mig in i känslor, lockat fram gråt och skratt när jag känner mig förlamad. det var länge sedan jag lyssnade, verkligen lyssnade på musik.

Igår somnade jag lugnt och av utmattning. Jag vet att det finns tårar kvar, dom tar aldrig slut men för stunden så vill jag bara få vara stilla..

det är svårt att formulera och ärligt få ner vad som rör sig i mitt huvud just nu. Det är ännu svårare att ens försöka förklara varför. Sidorna i min dagbok ser ut som förvirrat telefonklotter. En massa frågor blandat med böner och önskningar.

Så är det idag.

Jag saknar er. Jag längtar efter lite lugn och ro. Jag behöver få vila.

Och på lägenhetsfronten inget nytt. För helvete.

Till en vän

2008-07-02T22:18:00.006+02:00

Jag fick en dikt av en vän för 5 år sedan. Dikten är skriven av Karin Boye. Några år senare får jag samma dikt av en annan nära vän. Bara för att jag riktigt skulle förstå hur min omgivning uppfattade mig så kom en tredje vän med samma dikt några månader senare. Jag ville bara dela med mig av den till er. Sen hoppas jag att det någonstans finns något annat skrivet om mig till mig eller som påminner om mig. Något mer hoppfullt eller något mer.. jag vet inte. För jag vill inte längre vara kvinnan som väljer branta stigar som bara leder mig längre bort från mina medmänniskor. Jag vill leva i en värld som alla förstår. Jag vill tillsammans med andra sträva mot lycka och låta min vintriga blick tina.. Jag vill bli verkligt fri och flyga för att jag lyfter, inte för att jag flyr. Jag vill vara nära inte fjärran.

Till en vän

På utbredda vingar i vidderna seglar örnen.

Luften är tunn, där han glider, och svår att andas.

I fjällvinterns ödsliga luft är han ensam vida.

Skymning och köld är hans följe --

hans enda glädje

glädjen att känna sig flyga på starka vingar.

Så högt färdas du i de tommaste vinterhimlar,

tapper som örnen i kraft av en ljungeldsvilja.

Du avstod att sträva till lycka, du valde stigar

branta, som skrämmer oss veka.

Så blek du vandrar,

vandrar med snabba och spänstiga steg som vinden.

Min värld liknar din, och den liknar den ändå inte.

Skrattande dansar min stjärna bland stjärnegåtor.

Din järngråa glädje, den älskar jag långt ur fjärran.

Låt mig få gå vid din sida

och nå med blicken

in i din vintriga värld och din ljungeldsvilja!

Jag välkomnar er att gå vid min sida. Jag landar nu och släpper in er. Välkomna in, om ni vill..

Ord som just nu bär mig..

2008-07-02T21:54:00.003+02:00

Gud kommer aldrig försent.

Ge inte upp en minut innan miraklet.

Dress up show up.

Stå kvar i dig själv.

Gör det du ska.

Du är fantastisk.

Tack för att du delar med dig.

Jag finns här för dig när du vill.

Du är en förebild och inte misslyckad bara för att du gråter.

Sov gott mamma. Det bästa som finns är du.

Rehab

2008-07-02T18:43:00.001+02:00

Baby, baby

When we first met

I never felt something so strong

You were like my lover

And my best friend

All wrapped into one

With a ribbon on it

And all of a sudden

you went and left

I didn't know how to follow

It's like a shock

That spun me around

And now my heart's dead

I feel so empty and hollow

And I'll never give myself to another

The way I gave it to you

Don't even recognize

The ways you hurt me

Do you?

It's gonna take a miracle to bring me back

And you're the one to blame

And now I feel like, oh

You're the reason

Why I'm thinking

I don't wanna smoke on

These cigarettes no more

I guess that's what I get

For wishful thinking

Should've never let you into my door

Next time you wanna go on and leave

I should just let you go on and do it

Cause now I'm using like I bleed

It's like I checked into rehab

Baby you're my disease

It's like I checked into rehab

Baby you're my disease

I gotta check into rehab

'Cause baby you're my disease

I gotta check into rehab

'Cause baby you're my disease

Damn,

Ain't it crazy

When you're loveswept

You'll do anything

For the one you love

'Cause anytime

That you needed me

I'd be there

It's like

You were my favorite drug

The only problem is

That you was using me

In a different way

That I was using you

But now that I know

That it's not meant to be

You gotta go

I gotta wean myself off of you

Det här inte en lista. Det här är ett förvirrat inlägg klockan 00.28

2008-06-26T00:09:00.007+02:00

Första gången någon visar sitt rätta jag, tro honom. Det är fortfarande fullt möjligt att bli älskad innan du till fullo lärt dig att älska dig själv. Att älska är inte en känsla, det är en handling. Gränsen mellan förälskelse och psykos är hårfin.

Kärlek ska aldrig aldrig aldrig göra ont.

Så fort du letar efter lycka i en annan människa kommer du förlora. Gud kommer aldrig försent.

Fråga dig själv: Är jag beredd att förlora?

Fråga dig själv: Kan jag se mig själv i spegeln och stå för vem jag är?

Fråga dig själv: Värdesätter jag andras åsikter och känslor för och om mig högre än mina egna?

Dagens pisstanke: Jag är så rädd för att förlora någon jag älskar. Jag tror att jag misslyckas om någon lämnar mig. Jag är beredd att ta hur mycket skit som helst för att inte bli övergiven.

Jag gråter rätt ofta. Jag känner mig ensam. Jag tycker att jag är ful oftare än jag känner mig vacker. Jag skäms för att jag mår dåligt för jag tycker att jag borde veta bättre och kommit längre. Jag har lätt för att släppa in människor och låta dom se allt som är vackert i mig men jag smäller igen dörrar i ansiktet på människor så fort mina defekter och svagheter närmar sig.

Dagens fintanke: Jag är på god väg att acceptera mig själv precis som jag är. Med det kommer befrielsen från mina egna föreställningar.

Idag har en ny känsla infunnit sig. En känsla av förväntan. Jag har överlevt mer än dom flesta människor behöver möta under en hel livstid och har en enorm tro på att Gud inte ger mig mer än jag kan hantera. Men jag är fortfarande rädd. Men inte så rädd så att jag inte tänker be om hjälp och en dag i taget släppa taget.

Jag har funderat lite på det där med ilska i kväll. En gång för många år sedan sa jag följande:

"Jag är inte arg. Om du skulle FÖRSTÅ mig skulle du inse att jag talar sanningen. För dom okunniga låter det som ilska för att sanningen gör ont." Vad ska man säga?

Sen det där med glädje.

Idag såg jag min yngsta arvinge spela match tillsammans med 15 andra 7-åringar. Han är en kämpe och gör inget halvhjärtat. Det är glädje för mig. Jag blev glad av att se han springa fram och tillbaka över planen helt ovetandes om hur förbannat svårt livet kan vara.

Sorg då?

När lillen stod i mål släppte han in matchens första mål. Han låg kvar på marken en stund och tittade ner i jorden. Han blev så besviken och för en liten stund var all den där glädjen borta! Den lilla stunden trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. Jag inser att jag måste visa min älskade son att motgångar är en naturlig del av livet och att det i motgångar kan finnas löften och förväntan. Jag står inte ut med att min vackra unge blir så där nedslagen bara för att han släpper in ett mål. Tanken gör mig gråtfärdig om jag ska vara ärlig. Om jag ska vara ännu ärligare så är det nog inte pga min sons besvikelse jag blir gråtfärdig. Men honom kan jag hjälpa. Det är enkelt att trösta honom för han tror mig när jag säger att det inte spelar någon roll. Säger jag att han är bäst i världen tror han mig. Säger jag att han var den bästa spelaren på plan så är det så. Det är mig själv jag har så förbannat svårt att övertala. Så jag gråter lite för min sons skull för jag är rädd för att tårarna aldrig slutar komma om jag gråter för min egen skull. En del dörrar får förbli stängda ett tag.

Jag ber dagligen om att kunna acceptera mig själv som jag är, precis som jag är. Det goda och det onda. det fula och det vackra. det ofullständiga och det fullkomliga.

Så. Det var allt.

Kärlek

2008-06-04T17:34:00.000+02:00

Jag älskar er!!!

Jag är beredd!!

2008-06-03T20:53:00.006+02:00

Givande möte på morgonen på jobbet, planer för framtiden och en massa eventualiteter som skulle gås igenom. Anti lagnings kampanj utanför systembolaget inne i stan tillsammans med min kollega. Inget undgår mig så efter 5 minuter och några utdelade vykort med budskapet "langa inte!" såg jag en lagning in progress. J gick naturligtvis fram till dem inblandade medan kolelgan ifrågasatte den vuxnas agerande. Den vuxna langaren stack fortare än satan med ungdomarna satt inte så lite nervösa i bilen med mig halvvägs genom bilrutan. 2 minuter senare stod deras på olaglig väg införskaffade sprit mot väggen och polisen var på väg.

Nu känner jag en jävla massa folk i Luleå så jag visste att det skulle ta mig fem minuter att ta reda på vad den vuxna boven hette. Polisen tog uppgifter, beslagtog spriten och pojkarnas föräldrar kommer få varsitt obehagligt samtal från poppo i morgon.

Kollegan och jag bröt upp efter vårt pass utanför bolaget med orden "lite action en tisdag skadar inte!"

Tillbaka vid skrivbordet, försöka knyta ihop en massa lösa trådar så att dem inte hänger och slänger nästa vecka när jag beger mig till Sthlm. Ringa samtal, skicka mail, dåligt blodsocker, åt jag lunch? Trött trött trött. Ont i halsen, svårt att svälja och feber sitter fint när det är 20 grader varmt i Luleå. Gick huttrande hem vid 16-tiden.

Hemma. Jag hinner inget, ligger efter, måste plugga, måste ringa, måste bli frisk. Måste måste måste.

När jag satte mig ner kom dagen ikapp mig. Ont i magen, feber och ett känsloliv som fått alldeles för lite uppmärksamhet den senaste tiden. Orolig.

Varför?

Jo.. jag är skadad, trött på att alltid känna fel saker, trött på att inget någonsin får bara flyta på. Trött trött trött.

Trött på att mitt förflutna alltid gör sig påmint, trött på att jag alltid slår på mig själv så fort jag känner mig det minsta lite osäker eller nere.

Jag vill bara arbeta, dra hem strån till stacken, rå om mina barn, ha en vardag, rutiner och ett liv som först och främst handlar om mig. Jag vill vara kär utan förhinder (förhinder som jag själv alltid lägger framför mig), låta livet ha sin gilla gång fulladdad med tillit till att allt är precis som det ska vara och jag duger fan så bra precis som jag är!

Istället.

Ingen kan väl rimligtvis gilla, älska, acceptera mig som jag är. Jag måste framåt, bli starkare säkrare och helt och hållet oberoende av andras bekräftelse.

Idag känns det som att jag sitter på ett bananskal going nowere. Jag är helt säker på att min kärlekutanpunkt under dagen kommit på att han inte vill vara med mig. Inget har hänt men jag är säker på det. Så, bara för det så kommer han göra det. Självuppfyllande profetia någon??

Min sponsor: "You gotta be prepared to loose if you wanna win" Jaha. Okej då. Jag är beredd att förlora allt som jag tror gör mig till den jag är. Ta det! Iväg med det bara!

Jag är bereddsomfan!!

Vi ses på andra sidan. Någon som hänger med??

Ord!

Gnällfian är igång

2008-06-02T11:35:00.001+02:00

Efter flera veckor av hårt arbete med konvent samt heltidsjobb och tenta så har jag äntligen kommit ut på andra sidan. För att upptäcka att här vill jag ju inte vara. Jag känner mig bakis med tillhörande ångest, oro och rastlöshet. Jag är ledsen också för att jag är frustrerad. Jag vet inte var jag är på väg och nu så känns det bara som att gå in i en mörk tunnel.

Dagens rädslor:
- Inget nytt jobb (vilket är bisarrt eftersom jag redan har ett jobb, problemet är bara att jag vantrivs därför att jag inte har lust att göra detta IGEN).
- Tjock-ångest för att jag inte tränar pga dåliga knän, vilket i sin tur är en dålig ursäkt. Vaddå dåliga knän? Jag kan väl simma iaf?
- Stegen… jag bytte sponsor för en tid sen från en fantastisk kvinna till en man som jag tänkte skulle hjälpa mig i åttonde steget. Detta blev dock inte så utan vi började om från början igen och satt och strök under. I helgen var en talare här från USA och han sa att det var nonsens – det här är ingen kokbok som du kan lära dig utantill, du måste tillaga recepten och äta upp dem för att inte vara hungrig. Detta har lett till att jag har bett en ny kvinna att vara min sponsor och väntar på svar från henne. Så jag har i realiteten vänta-på-svar-frustration.
- Fulångest eftersom en av mina kollegor sa att jag såg helt annorlunda ut på mina snygg-bilder på Facebook än i verkligheten. Sitter och känner mig ful och plufsig.
- Oro inför vad ni ska tycka när jag skriver allt det här GNÄLLET och förpestar er tillvaro
- Rastlös eftersom jag bara vill gå hemma idag och tycka synd om mig själv och inte jobba, vilket gör att jobbet blir min räddning. Men rastlösheten finns kvar.
- Rädslan för att vara trött eftersom jag sover så dåligt bredvid min nuvarande pojkvän för han väcker mig tidigt på morgnarna (igår) eller håller mig vaken på kvällarna (också igår).
- Rädslan för att inte få någon lunch eftersom mina kollegor har gett mig otroligt mycket arbete.

Redan nu när jag skriver allt det här så känns det bättre. Sorry för att ni blev min soptunna idag! Jag behövde verkligen det här gnället för att kunna se hur onödiga alla mina rädslor är.

Nu ska jag gå iväg och jobba igen.

Puss på er!
Från GNÄLLFIA-Johanna

SÖKES: en röd tråd!

2008-06-01T22:59:00.001+02:00

My beloved (ni alle sammans!)... Som vanligt har jag bara en känsla av att skriva lite i bloggen. Som föregående talade om (den fantastiska Johner) så har jag också lite prioriteringsbeskymmer i mina relationer. Nu har min kära kommit hem, för några dagar sedan, och jag får återigen påminna mig om att kontakta andra människor utanför min egocentriska bubbla. Det är lite svårt och möten med andra kan i början kännan betydelselösa och märkliga, utan mening och substans. Jag är ju en sådan som drivs av lättare fixidéer (de uttrycker sig inte som lätta, men jag är inte i stånd att sluta fred i världens alla hörn och det är jag medveten om. Men jag är dock inte helt överrens med min högre makt om att jag inte är i stånd till att klura ut hur jag kan penetrera en annan människas hjärna och deformera den utifrån mitt tyckande!).
Det är mitt problem. Konsekvensen är att jag, då jag spatserar på stan, tror att andra kan läsa min tankar och se hur illa min självförtroende är och vad jag gjorde igår. Det är en omöjlighet. Men eftersom jag inte är överrens med min högre makt om vart MITT psyke slutar och var ANDRAS psyke tar vid så är det förvirrande att för mig omge mig med andra människor. I helgen har det fan i mig känt lättare. Och det börjar sjunka in det som Miss J alltid påpekat 'dom vet inte hur sjuka tankar vi har!'. Nä... ingen annan än jag vet hur sjuka tankar jag har och exakt hur snevriden bild av verkligheten jag har. Känns konstigt att skriva eftersom jag tvekar på de ANDRAS syn på verkligheten. De verkar ute och cykla! Virriga som hönan med luggen för ögonen! Men jag minsann har koll på... öh... vart höger handen sitter! Till vänster! Eller...? Vem är jag att snacka om vetande och verklighetsuppfattningar. Och andras tankar, och deras handlingar, och känslor.
Nu blir det så där utan röd tråd igen. Jag vet ju inte. Jag har inga klara tankar. Vissa fragment av mig själv känns helt fantastiska och jag kan under dagarna drabbas av en underlig känsla av hopp och motivation. En mycket underlig känsla. Och andra fragment av mig och min vardag känns det totala motsatta. Det känns som att jag har så mycket att erkänna. Jag kanske ska göra 'en Johner' helt enkelt. Well... hej hopp.

Saker Dj Bimbo ser fram emot:

Att gå till jobbet imorgon och göra ett bra arbete (hoppas jag får träffa den roliga dementa damen som hajar sarkasm)
Torsdag, sol och bad med lillebrorsan och HELA hans klass (hjälp! Ansvar!)
Skatten förhoppningsvis före midsommar (det krisar lite nu)
Choklad och te
Fredag, Jenny med de fina kläderna kommer till stan, demonstration och skämt över nassarna
Helgen, härliga Björkö-Arholma, släktens sommarställe, skärgård, bastu och kanske årets första dopp i sjön
Brudmöte imorgon
Mail från 'den där' som jag behöver vara ärlig om...
Pengar från mamma (den här gången betalar jag tillbaka med 25% ränta!)
Att släppa taget om allt! (föreställningar om mig och andra, förväntningar, bekräftelsebehovet, kontrollen, rädslorna, harmen och hatet, högmodet, tankarna och åter tankarna, självömkan och självföraktet m.m.)

PS. Asså, det verkar finnas folk där ute som vill hänga med mig! Hela min världsbild faller samman! DS.

Dom där vanliga människorna, med valkar och jeans och t-shirt.. Vart finns dom?

2008-06-01T22:16:00.002+02:00

Inte finns dom i min stadsdel i alla fall. Här finns bara supertrendiga, trådsmala och vältränade människor. Och jag.

När jag flyttade hit för drygt tio år sen var det här så nära ett ghetto man kan komma i Stockholms innerstad. Fullt med uteliggare, betong och trasiga människor. Det var till och med så att folk tittade medlidsamt på mej när jag berättade vart jag bodde. Det var liksom så lågt man kunde sjunka innanför tullarna.

Nu är detta något av det trendigaste. Lite bohemchic, sådär. Marknaden, alla caféer.. Tilloch med uteliggarna har fått ett speciellt stadsromantiskt skimmer omkring sej. Massor av unga trendiga mammor med senaste trendiga barnvagnen sitter på uteserveringarna med en latte i högsta hugg. Nej, förlåt! Chailatte. Eller en smoothie. Svartklädda konstnärstyper. Bohemiska konstnärstyper. Rockstjärnor, äkta sådana eller wannabes. Popsnören i CheapMondayjeans. Alternativa, lite udda (men dock trendiga) personligheter.

Man skulle ju kunna tänka sej att nu när det är så varmt så skulle lite av trendigheten mattas av och man skulle få se lite jeansshorts, vanliga linnen och sånt skymta fram. Men icke! Det är trendigare än aldrig förr! När jag låg där på gräset kände jag mej som finn fem fel i ett trendmagasin bland alla smala, vackra människor.

Missförstå mej rätt, jag har inget emot vackra, trendiga människor. Jag gillar att bo där jag bor, jag tycker att det är kul att stadsdelen utvecklas. Och ska jag vara riktigt ärlig finns nog ett uns av avundsjuka i mitt raljerande... För let's face it, jag är inte en av de trendiga och kommer nog aldrig att bli. Jag har inte tid och ork att ha koll på vad som är inne och hett, så jag får nog fortsätta att leka finn fem fel i parken.

Om inte annat ger jag ju dom trendiga nåt att jämföra sej med... ;)

Vänner och medsystrar

2008-05-29T13:23:00.002+02:00

Jag har inte skrivit här på sjukt länge. Anledningar/ursäkter följer:

1. Jag har inte velat göra en inventering av vad jag håller på med
2. Jag har inte haft tid
3. Jag har inte vågat berätta vad jag håller på mig för mitt i det här så är jag SÅ RÄDD att ni ska döma mig

Vad håller jag på med? Ni dömer ju inte mig! Ni är ju mina systrar, mina vänner. Det är ju ER jag ska komma till med såna här grejer.

Nåväl. Fattar mig kort nu:
Jag har ett ohanterligt liv med alldeles för mycket att göra
Jag har bortprioriterat viktiga saker (vänner, fritid) till förmån för andra mindre viktiga saker (min nya relation, mitt jobb, min skola).

En vecka efter att relationen med min förra tog slut så hade jag en ny. Med en fantastisk man. Som jag helt har gått upp i som vanligt.

Klart slut, varulvstjut

2008-05-27T16:21:00.005+02:00

Jag har en röst. Eller hur? jag är en fri, oberoende, självständig kvinna som bara genom att födas i en demokrati redan är en av dom lyckligast lottade människorna på jorden.

"Världen är inte en säker plats för en flicka bland många män" säger alltid Maya Angelo.. eller var det Toni Morrison? Vem det än var som sa det så har hon rätt. Varje dag blir en kvinna kränkt, våldtagen, slagen, hånad, förtryckt, skrämd och berövad på sina rättigheter. I Sverige. I Luleå, inte så långt från min trygga borg faktiskt.

Jag tänker på några av tjejerna i min tjejgrupp naturligtvis. Varje vecka blir jag påmind om sådant som jag i min bekväma vardag fylld av lyxproblem glömmer bort eller helt enkelt blundar för. Dom har också en röst men ingen har någonsin lärt dom att dom kan använda den. Dom är alldeles för upptagna av att överleva det förtryck som pågår för att orka göra sig hörda eller fundera över saker som valfrihet och självständighet.

Jag har en röst och borde verkligen använda den med ansvar eller hur?

Jag lägger ner så enormt mycket energi på att göra mitt liv drägligare. Det är väl okej. Men fy fan vad jag skäms över min bekvämlighet och jakt på mer när jag får sitter med en tjej som inte ens får välja vem hon ska bli förälskad i.

Jag vet. Jag måste ta hand om mig själv, ha ett hanterligt och tom bekvämt liv för att orka hjälpa andra och kanske göra min röst hörd för dom som tystnat. Men jag skäms ändå.

Så.. nu till något helt annat. Men ändå inte.

Så. Idag ringde jag en hyresvärd i Sthlm för att höra om jag eventuellt kunde tänkas vara önskvärd som hyresgäst. Jag har chansen att byta min lya mot en lika stor, inte allt för dyr lya som dessutom ligger 20 minuter från Söder. Men, jag var inte önskvärd. Nähäpp.

Så. Jag gick tillbaka till mitt beslut att vara bekväm med mitt liv här och återerövra den stad jag bor i och "gilla läget" tills annat dyker upp.

Så. Jag bor här i Luleå och känner mig oerhört lyckligt lottad som har frihet, friska barn, ett bra jobb, en underbar lya, vänner och en kärlekutanpunkt som längtar precis som jag längtar..

Så. Jag drabbas ändå av en jobbig känsla av att inte leva det liv jag vill leva Jag vill. Mmm.. ni förstår va? Jag vill. Jag planerar.

Så. Min kärlekutanpunkt säger "det löser sig" när våra sommarplaner ser ut att sluta i en enda lång sommar utan varandra. Fast han vet att jag avskyr när folk säger "det löser sig"

Men okej. Det löser sig kanske. Jag får se det som ännu en träning i att vara här och nu. Jag har spenderat många sommardagar på min balkong och överlever en sommar till, med eller utan honom. När fan blev han nyckeln till lycka liksom? Fast. Jag vill ju få vara med honom i sommar. Fram och tillbaka. Av och på. Det löser sig. Det skiter sig. Allt går om man vill. Det kommer gå vägen om det är meningen.. Bla bla bla..

Det är svårt att både längta bort och vara tillfreds i nuet. Jag har i alla fall inte hittat nyckeln till det tillståndet ännu.

Men jag tar återigen ett beslut att inte ta så många beslut. Jag lever här och nu, inte i morgondagen eller i mina planer på något bättre. Min nya sponsor påminde mig om att "vårt dagliga bröd" betyder just det. Idag är jag här. Idag får jag det jag behöver. Gårdagens bröd har möglat och dom kommande dagarnas bröd skall förtäras färska och enligt det recept som är aktuellt just då.

Vi har haft besök i helgen. I torsdags kom min fina tillsammans med sin dotter. Det har varit underbart. Det är alltid underbart att vara tillsammans med honom. Han är vacker och gör mig glad. Jag är kär och vill inget hellre än att vara med honom hela tiden. Min nyligen fyllda 7-åring och hans fantastiska dotter fann varandra. Det är ljuv musik för en mammas ögon att höra hur dem två gapskrattar en tidig söndag morgon medan jag och min kärlekutanpunkt vilar ut efter ännu en sömnlös natt. Dygnet skulle behöva några extra timmar när nykära föräldrar träffas och ska hinna både roa barnen och ta hand om varandra. Men jag klagar verkligen inte. Efter fyra helt fantastiska dagar då vi fått fylla på kärleksbubblan så åkte dom hem igår. Jag saknar honom redan. Konstigt va? Man kan gå från en självständig brutta med en iskall "i dont need nobody" attityd till kärlekskrankt våp på två röda.. Men så är det. Jag vill vara med honom och balansen mellan att vara kär och självständig är svår att bemästra.

Så. Nu ska jag ringa sponsorn så att hon kan kasta omkull alla min föreställningar. Sen återkommer jag med en ny version av mina funderingar helt enligt dagens recept.

4,6 miljarder år gammal...

2008-05-22T22:49:00.010+02:00

Ja...vad säga, vad säga! Jäklar vad jag gillar utropstecken!!! Jag gillar alla tecken som jag kan använda mig av till att sätta mig själv i en text så precis som jag vill att jag ska vara. Semikolon; en upptäckt värd att minnas i all framtid; ett mellanting av punkt och kolon (stavar man , som kolon?)... ett erkännande: jag behöver kolla upp ord för att vara säker på att jag stavar dessa rätt då jag skriver här i bloggen. Hmm... vad jag kommer ihåg hajade jag grammatik ganska bra, väldigt bra faktiskt i högstadiet. Men stavningen... solen har ju faktiskt ett par förjävliga fläckar den också. Så brukar man ju säga för att ge någon tröst om att antiperfection är en del av universum. Men here's something for you who usually use this expression: SOLEN ÄR 4,6 MILJARDER ÅR!!! Hur skulle jag se ut om jag kom upp i den åldern. Skulle nog förmodligen inte klara mig utan en liten skönhetsfläck. Så trösten om att solen har fläckar går bort. Jag mår inte bättre. Jag borde kunna stava. Jag är trött på att mina fläckar syns och att det blir omtalade. 'Du är lite glömsk' sägs det på jobbet och jag lägger till ett 40-tal till fläckar att tala om: tankspridd, hörselskadad (ja, men faktiskt), bortkommen, slow in da show, 'alla barnen...o.s.v. förutom moi!', 'det var ju så fantastiskt roligt då jag... (och så något självförnedrande) etc. Jag har ingen aning om varför i helvete jag skriver om solen och dens fläckar eller mitt självförnedrande sociala spel men här är det iallafall.
Det var ÅR sedan jag funderade på att ge fan i att nervärdera mig bakom skämt och annat bestyr inför andra människor men som allt annat jag 'funderade på för ÅR sedan' så gör jag det IDAG likt förbannat.
För flera ÅR sedan (närmare exakt då jag gick i mellanstadiet) funderade jag på att om jag överhuvudtaget vill ha vänner i framtiden MÅSTE jag lägga av att bli så arg för allt och sur och vara lättkränkt. För typ 4 år sedan skrev jag en harmlista för att jag led av att hata och åter hata i tanken och i handlingar. Well... still am and still do.
För flera ÅR sedan (typ första året på gymnasiet) funderade jag på att jag hade blivit relationsstörd av mitt förhållande till min far.. men kunde inte klura ut vad det hela handlade om. Mitt sinne var dunkelt och inte speciellt tillitsfullt. Det är det inte fortfarande och IDAG sitter jag med en förbannad självhjälpsbok och KÄNNER IGEN mig och får som nya AHA-upplevelser.
För flera ÅR (typ 6 år) sedan läste jag en bok 'Känslans intelligens' i samband med att jag mången gång satt på sängkanten och klurade, tänkte och gnuggade ena hjärnhalvan om varför jag inte kunde känna sympati och empati och varför jag sårade andra och inte förstod MED KÄNSLAN vad det var dom faktiskt sa till mig då de vart besvikna eller ledsna på och av mig. Jag höll på att gå i tu. Varför kände jag inget då mina vänner råkade illa ut? Var jag psykopat?! Det stod i boken att psykopater inte känner empati och sympati. Varför och hur och vad behövde jag göra. Fan, jag hade ingen känslomässig intelligens! Den finaste och renaste! Den som räknas. Ointelligent! Och ja... fortfarande inte. Det svider.
För flera ÅR sedan gjorde jag slut med en snubbe och var fan i mig övertygad om att nu jävlar skulle någonting nytt träda in och ta plats. En ny själslig epok! Nya vindar från annat håll! Jag tar inte respektlöshet och jag tar inte att bli en mindre halva av en karl och jag tar inte att sitta i ett förhållande och inte veta om jag är fucking kär eller inte ...still here.
Jag kan fortsätta om mer funderingar och handlingsplaner för att komma ur... mig själv! så som: attityder, livsmönster, gamla insikter, prövade sociala mönster, olika knark och spritsorter, tillfällen då jag har bestämt mig för det positiva och det som var bra för mig. Och allt är flera ÅR gammalt... skit gammalt. Kanske till och med 4,6 miljarder år gammalt.
Men jag måste erkänna... idag är inte som 'för ett par ÅR sedan'.. inte helt. Jag har slutat fundera... inte helt kanske, men mycket. Och om jag tänker efter så har jag inte klurat ut en ny 'attityd' som jag skulle dra på mig för att få ett bättre liv och mående. OCH att jag bara behöver ta mig till jobbet (t.ex.). Inte ta mig till jobbet och vara glad, eller ta mig till jobbet och ha ett fantastiskt liv att berätta om, eller ta mig till jobbet och skaffa 30 nya vänner. Bara, för guds skull, ta mig till jobbet. Skönt...
Och för att avsluta. Om solen klarar sig med sina fläckar, kanske jag gör det också.

Samlad..

2008-05-17T19:37:00.005+02:00

Jag är en ytterligheternas kvinna.

Förr kunde jag svänga från en ytterlighet till en annan på några få sekunder. Stilla, lugn, rofylld och med sinnesro nog att göra den mest hängivna buddist avundsjuk den ena sekunden. Nästa stod jag rakt upp med nävarna knutna i ilska över verklig eller inbillad oförrätt eller brista ut i gråt övertygad om att jag skulle dö av sorg. Dessa ytterligheter påverkade naturligtvis min omgivning. Förr, när ytterligheterna var som tydligast tyckte människor att jag var färgstark och spännande. En lite annorlunda kvinna som tog varje tillfälle i akt att ventilera alla de åsikter jag hade, hur orealistiska dom än var.

Mina starkaste utryck handlade naturligtvis (offer som jag var) oftast om hur kränkt jag kände mig. Kassörskan på Ica som vägrade le, pojkvännen som aldrig förstod, chefen som utnyttjade mig eller inte insåg min kapacitet, vänner som svek mig.. Dom fick dom som orkade stanna höra om.. om och om igen. Fick jag inte nog stark bekräftelse från min omgivning tog jag alltid till gråten. Jag gjorde det för att jag behövde gråta. Jag passade liksom på att tömma ut lite annan skit när jag ändå var igång.

Ett nattligt samtal med en vän/bekant/bartender på senaste haket/ny bekantskap kunde först handla om min ilska över den senaste kränkningen jag blivit utsatt för. Ett sådant samtal (alltid sponsrat av en alkoholhaltig dryck) slutade ofta i att jag la ut hela min själ på ett silverfat och drog hela min tragiska historia, med början i barndomen.. jag besparade aldrig min publik några detaljer. Ena tragiska detaljen efter den andra belystes och kryddade min berättelse. Inget fick utelämnas.

Detta upplevde säkert många av mina lyssnare var befriande ärlighet och säkert kände sig många hedrade över att få förtroendet att få höra mina mörkaste hemligheter. När dom senare förstod att jag tog varje alkoholdrypande tillfälle i akt att dra hela min enmansshow för vem fan som helst ångrade dom nog att dom spenderat timmar med att hålla mig i handen, stryka mitt hår och bekräfta mig. Jag förblev som sagt inte så spännande så länge. Folk tröttnade. Enmansshowen innehöll nämligen ingen scen med försoning, det fanns ingen självinsikt hos huvudrollsinnehavaren. Bara en enda lång monolog om hur genomjävligt livet behandlade henne och hur genomjävligt hon mådde. Hon nådde aldrig längre än till akt 1. Akt 2, där man går djupare in på huvudrollsinnehavarens egen del utelämnades alltid. En föreställning om ett offer innehåller aldrig någon annan version än hennes egen.

Jag var enda skådelspelare, regissör, scenograf, satte ljuset och ljudet själv i denna föreställning skrivet av mig själv. Känns det igen?

Vad jag trivdes i strålkastarljuset! Jag blev rusig av upphetsning inför varje chans att få spela upp mitt register och min repertoar! Förberedelserna var enkla. Lite alkohol, lite droger, ett framprovocerat gräl med intet ont anande närstående. Jag kunde fiska fram något att gå igång på med sådan skicklighet att mitt offer inte förstod att hon kränkte mig fören jag drog upp ridån. Föreställningen kan börja!

Färgstarkt och spännande.. ja till en början. Till slut tröttnade alla. Det fanns några få kvar som var starka nog att hålla enmansshowen på avstånd. Dom som inte bekräftade mig eller veknade av mina tårar slapp höra min monolog. Svartbältare i medberoende kallas dom va?

Idag känns den där tjejen långt borta, tack gode Gud! Men jag är fortfarande en ytterligheternas kvinna. Hon kommer fram när det ska tas stora beslut, när jag står inför nya utmaningar eller när jag sörjer. Jag behöver inte lika starka utryck för att fånga min lyssnare. Mina vänner tar mig på allvar och orkar lyssna så länge jag är sann. Just nu sörjer jag.

I torsdags satt jag på en bänk i solen och grät över min barndom. Jag grät så det värkte i hela kroppen, befriande tårar. Tårar jag saknat. Idag har jag känt mig beslutsam, tillfreds och lycklig. Men jag sörjer fortfarande.

Det kan vara vad som helst som sätter igång mig. Motgångar, besvikelse, ilska eller en känsla av att bli kränkt. Idag går jag inte genom livet och slänger mig ner i förtvivlan över minsta sak. Livet har plats för både toppar och dalar och jag tar mig igenm det mesta utan att dra på mig offer-koftan.

Men ibland väcker det något i mig. Motgångar är ibland välsignelser. Besvikelser öppnar ibland dörrar som jag för länge sen smält igen av rädsla för vad som döljer sig bakom.. Något som behöver, men som av någon anledning inte fått min uppmärksamhet. Gud ger mig inte mer än jag klarar av. Visst är det så?

Idag går jag fort vidare till att gå in på djupet. Med fördjupad självinsikt, vilja att försonas med mitt förflutna, vänner som vet vem jag är utan alla masker man trots allt bär på.. Med sådana lyssnare åker den där stickande äckliga offer-koftan av fortare än fan! Jag behöver inte längre starka utryck, ilska, alkohol eller droger för att berätta eller öppna upp. Jag behöver inte längre vara huvudpersonen och få bekräftelse på hur jävla synd det är om mig. Jag är inte ett offer. Jag är helt enkelt en kvinna som burit på enormt mycket sorg och den sorgen behöver utrymme.

Just nu sitter jag i soffan, i min fina lägenhet, i min fina stad och mår bra. Jag är alldeles ensam hemma. Arvingarna har pappahelg, min kärlekutanpunkt är 100 mil bort, mina vänner är ett telefonsamtal bort och det är alldeles tyst i mitt vardagsrum. Jag längtar, men inte bort. Jag saknar men känner mig inte övergiven. Jag sörjer men jag är inte olycklig. Jag är precis där jag ska vara just nu och det känns bra. Och om några få dagar är min kärlekutanpunkt här hos mig. Det gör faktiskt allt hanterbart just nu.

Idag känner jag mig samlad.

Apropå de Andra...

2008-05-15T21:35:00.013+02:00

Min pappa ringde igår. Av ren reflex gömde jag den ringande mobilen under ett tjockt klädesplagg för att de jälla signalerna inte skulle trigga det dåliga samvetet alldeles för mycket. Jag svarar 1 gång av de 50 han ringer, kanske. Det var grymt länge sedan som jag bestämde mig för att inte ha kontakt med honom eftersom våran relation aldrig fungerat och efter varje samtal tog det mig ett par dagar att komma upp till min vanliga sunkiga nivå av självkänsla. Jag bjöd inte honom hem då nästan alla på mammas sida var bjudna (har kanske 2 släktingar på pappas sida och tre kusinbarn). Jag bjuder inte honom för att jag inte vill höra varför han inte orkar eller kan komma helt enkelt. Enkelt.
Grejen är att jag inte vet riktigt längre varför jag inte vill ha kontakt. Våra samtalsmönster har förändrats och vi talar om tandläkarbesök som två tråkiga vuxna idioter. Detta är framsteg må jag säga!!! Förut ballade det ur och kampen om makt och nivån kränkning tog alltid vid. Men jag antar att jag inte litar på varken hans eller min förändring. Och den ständigt återkommande frågan: kan gamla hundar lära sig sitta? Va?! Kan dom det eller bryter de benen då de ödmjukar sig och biter en i nacken?!
Jag funderar på om det har kommit att handla om den totala acceptansen för mig. Accepterar jag min far för den han är innebär det att jag måste acceptara ett hundratal sidor hos mig själv- eftersom vi är så förbannat lika. För lika! Han gör sina tappra försök. Han har inte lyckas med varken det första, det andra eller det tredje barnet (jag!). Vi har alla haft våra dunster med den där karln. Och nu ringer han och förväntar sig inte så mycket, bara att jag ska höra av mig och berätta att jag lever. Well... I do not know.
Varför behöver jag honom? Jag är en vandrande (inga mål), bitter, självömkande (det är ju att vara bitter), bortskämd, lat, egocentrerad, hatisk, intolerant, svartsjuk (you all know it) och fan i mig smått sexistisk fortfarande samt, så klart, feminist för att späda på det skenheliga. Eller är det tvärt om? Och det är han också.. inte feminist, snarare rasist och stolt moderat, husbilsägare, beroende, en allför barnslig pappa och självklart så "är han som han är". Det är vad de alla säger: "han är lite speciell!", "han är inte alltför generös", "lite sur", "inte så lätt att leva med... förmodligen". Vi är sånna lika djävular båda två... så acceptera den förste kanske för att acceptera mig själv. Vad vet jag.
Jag är stolt över min pappa för att han kom hem med den coolaste cykeln någonsin från soptippen som jag stolt kunde cykla runt med hela sommare (klassen på Utö); att han färgade håret svart och lämnade skägget grått, mycket attraktivt med de utslitna jeansen och den gamla skinnjackan, som var på tok för liten; storslagna planer; att han gjorde lösningar på problemen att låta enkelt, allt utan prestige (där av klädval, tror till och med att han råkade bli rödhårig men sket i det). Att han hela tiden förminskade andra familjers tyckande och sa ofta 'skit i vad andra tycker'. Hmm... kommer inte på något annat nu.
Aja, valet kanske kommer snart. Jag har ju lite svårt att bestämma mig med de flesta män som varit i mitt liv. Det gäller att hålla bakdörrarna på glänt ifall... ja bara ifalll.

Lite tankar och, må hända, fördommar just nu: Rolig är att vara naiv. Piller skulle ge kortvarig lindring. Snoka 'lite' ger inga konsekvenser. Sex är inte lika skönt med kondom. Med en snyggare kropp skulle jag vara en gladare människa. Jag kan besegra ångesten... ska bara komma på hur. Pogrammet funkar bara på de redan socialt previlegade. Vi blir alla lämnade (förutom de som är snygga och intelligenta). Mina katter är barn till en alkoholist och mentalt störda. Framgångsrik är att känna sig fri. Jag är för dum för att läsa böcker. Syra är väldigt frätande. Blogga är självuppfyllande. Kanske är jag flata. Vi är väl allas barn och fria individer? Ute luktar det sommar. Det kommer aldrig att fungara. Positivt tänkande är för yogainstruktörer. Sarkasm är den enda humorn. Alla andra är själviska. 5e steget är en bluff. Humlor kan igentligen inte flyga o.s.v.

Att sitta i en park och gråta.

2008-05-15T18:21:00.008+02:00

Vaknade med huvudvärk. Vaknade och var både ledsen och arg. När lillen kommit iväg till skolan drog jag på mig kläderna (varma kläder eftersom det är kallt som fan i Luleå). tog en promenad till stan, huvudet värkte fortfarande men nu var jag mest ledsen inte arg. Ju närmare stan jag kom ju större växte sig klumpen i halsen. Jag har inga svårigheter att gråta men jag vill helst inte att någon ska se mig. Jag vill definitivt inte gå på stan i lilla Luleå och grina. Men dom där förbannade tårarna låg och väntade på att få forsa ur mig.

Av någon anledning hoppades jag att min mamma skulle komma gåendes just där och då. Min mamma? Efter fem år och en otvivelaktig insikt om att hon inte är bra för mig ville jag ha mamma. Jag blev fem år och ville bara få ramla ihop i famnen på någon som klappade mig på huvudet och försäkra mig om att jag inte är ensam. Och då kommer jag att tänka på min mamma?? Ni förstår säkert varför detta känns konstigt va?

Jag stannade till och gick fort in i spelbutiken och inhandlade en läsk och ett paket cigg. Här ska rökas! Med ciggen i näven gick jag bestämt mot Floras kulle i jakt på en plats i solen där jag kunde få vara ifred mot nyfikna blickar. Tittade igenom min telefonlista på mobilen. Vem ska jag ringa? Vem förstår. Vem vet hur det är att vilja vara liten fast man förväntas vara stor och stark. Vem vet jag kommer älska mig oavsett vilka sidor jag visar upp?Jag ringde Anna. Fina Anna i Piteå.

Efter några korta fraser om "hur mår du ja pojken är lite krasslig" brast det.

Där i vid lekställningarna på Floras kom allt! Jag känner mig liten, ensam, övergiven, jag är livrädd för att min fina kärlekutanpunkt ska lämna mig, jag saknar självklara människor i mitt liv, människor som genom dna är bundna att finnas där för mig, jag vill ha en pappa, jag behöver en mamma...! Jag är trött på att vara den kapabla, starka, självständiga kvinna som inte behöver någon att luta mig mot! Jag BEHÖVER det!! Och jag känner mig så jävla berövad på min barndom och allt vad det innebär att inte få växa upp och känna sig älskad. Jag är barnet som blev lämnat av min pappa och sviken av min mamma. Jag är barnet som var ett enkelt offer för alla rovdjur som min mamma helt ansvarslöst släppte in i mitt liv.

Familj. Ett ord som ger många associationer va? Familjen ska finnas där, skydda, älska, vårda och ge barnet alla möjligheter som finns att växa och samla på sig dom nödvändiga resurser man behöver för att kunna hantera livet. Får man aldrig möjligheten att lära sig strategier för att växa så tvingas man att ta till rena överlevnadsstrategier. Jag är en överlevare, det ska gudarna veta!!

Jag har överlevt min familj. Min familj bestående av människor som aldrig fått ta del av de där strategierna. Det finns många överlevnadskonstnärer i min familj. Jag överlevde rovdjur, vuxna som drack och redan efter första glaset glömde bort att jag sprang där mellan borden och förtvivlat jagade efter någons uppmärksamhet. "Se mig!"

Någon såg. Ett rovdjur såg. Alla andra såg att han såg men ingen orkade skydda mig för dom har aldrig fått lära sig dom där viktigaste egenskaperna hos ansvarsfulla vuxna. Min mamma såg, det vet jag eftersom hon passade på att lätta på sitt samvete för några år sedan. Jag låg på psyket, det var kanske 13 år sedan. Hur jag hamnade där kommer jag inte ens ihåg längre men jag minns att det var så hemskt att jag lovade mig själv att ALDRIG hamna där igen. I alla fall så satt min mamma vid min säng och lättade på sitt samvete över att hon inte skyddade mig mot familjen rovdjur. Det var allt. Sen har vi aldrig pratat om det. Vi har aldrig gått in på allt det andra som jag blev tvingad att leva med. Hon vägrar se mig. Hon har aldrig ens försökt att klämma fram en endaste liten droppe medkänsla för hur fan det var för mig. Aldrig.

Jag är förbannad! Jag är ledsen! Jag är besviken! Och jag är trött!

Och jag är så in i helvete jävla trött på att vara en överlevare!

Jag vill att någon ska ta hand om mig. Jag vill att någon ska kliva in och säga "jag ordnar det här". Jag vill få ligga i min finas famn och känna mig trygg och skyddad. Jag vill vrida tillbaka klockan några år och ge mina föräldrar en välförtjänt smäll på käften var. Jag vill känna mig älskad utan att ständigt behöva bekräftelse på att mina viktigaste människor inte är på väg ut genom dörren och mitt liv. Jag vill få vara liten ibland och gråta, vara rädd och känna mig ensam utan att alla påminner mig om alla som bryr sig om mig. Jag vet nämligen att det finns människor i mitt liv som älskar mig.

Min sorg handlar inte om dom. Min sorg är inte detsamma som att jag inte uppskattar och älskar min nära. Min sorg handlar bara om mig!

Jag, den lilla tjejen som blev övergiven behöver få bekräftelse. Jag behöver få den bekräftelse jag aldrig fick som barn. Bekräftelse på att mina föräldrar gjorde fel, dom svek mig och skadade mig för livet. Det finns inget som kan ändra på det och jag måste leva med det...

Nu kommer lillen hem. Vardagen fortsätter med allt vad det innebär oavsett om jag vill det eller inte och det är jag tacksam för. Brevid all sorg finns det glädje, kärlek och värme. Det finns varma mackor och te, det finns tvättider och ansvar. Det finns kvällsmys med lillen och fantastiska sagor om Mumintrollet att läsa på kvällen. Det finns samtal med min kärlek, det finns längtan tills jag får ligga i hans famn och bara älska.. Jag har mycket. Jag är rik. Men jag känner mig ändå ensam..

Visst borde det vara möjligt att få vara båda liten och stor på samma gång? Om jag ska kunna växa måste jag nog våga vara vän både med den lilla tjejen i mig och den kvinna jag är idag. Jag tror nämligen, om jag ska vara helt ärlig, att det ena utesluter det andra. Jag är så hård mot mig själv att jag nästan föraktar mig själv när jag sitter där i parken och gråter. Nu får det vara slut med det. Från och med idag.

Bönesvar!!??

2008-05-13T22:20:00.002+02:00

Idag kom ett brev från stockholms center för ätstörningar. Jag ska få träffa en psykolog i nästa vecka. Tack GUD....

När du ändå svarat så snabb så skulle jag vilja önska mig lite fler saker ;).

GUD, jag vill bara vara!
GUD, ett sunt förhållande skulle sitta fint.
GUD, en Honda Transalp ... helst svart eller röd.... Tack.

GUD, tack för liv
GUD, tack för att allt bara är
GUD, tack för mina vänner

PUSS och GOD NATT... vi ses imorgon ;)

/Tokholm

Jag har inte tid att skjuta mig i huvudet!

2008-05-12T21:26:00.002+02:00

Jaha ja,

då gjorde jag det som inte fick göras. Jag skaffade i helgen tillförlitligt bevis om att jag numera är tresiffrig. Jag som innerligt lovat mig själv att skjuta mig i huvudet om det någonsin skulle hända igen. Jag har dock inte tid att skjuta mig i huvudet just nu så det får bli lite senare. När det är riktigt illa och jag känner mig fet, ful och värdelös så brukar jag be Gud döda mig innan jag går och lägger mig. Typ... snälla Gud döda mig, jag orkar inte mer. Det gör inget om jag inte vakar imorgon bitti. Kanske ett väldigt kraftfullt sjätte steg? Jag har slutat värdera ;)

Den inre friden har inte funnits på ett tag och jag längtar så innerligt till den 19 maj när allt är över (tentar då). Nu har jag dock provat att jobba heltid och plugga halvtid en termin och jag Maria klarar inte av det utan att tappa mig, min glädje och det som är viktigt. En erfarenhet rikare.... tjohoooo.

GUD, hjälp mig att acceptera mig som jag är. Gud hjälp mig att få en sund och frisk kropp. Hjälp mig med mitt matmissbruk... för jag orkar inte längre. GUD hjälp mig att känna glädje och meningsfullhet.

HJÄLP! For fuck sake!

/Tokholm

Sthlm tur och retur

2008-05-12T18:39:00.002+02:00

Oj.. alla verkar vara helt busy nykär sönderarbetade och upptagna med hångel nu för tiden.

Jag är tillbaka i Luleå. Sa hejdå till min fina kärlekutanpunkt på Centralstationen tidigare idag. Grät hela vägen ill Luleå. Det är blandade känslor (naturligtvis, inget får ju någonsin vara enkelt)
Jag vill inte vara i Luleå, samtidigt som jag saknar min arvingar något oerhört! Jag vill vara med min kärlek, mina vänner och mina barn mitt i mitt nya liv i min nya hemstad. MEN! Jag har ingen lägenhet. MEN! Det är jävligt svårt att hitta en lägenhet om man inte kan vara på plats i huvudstaden och jaga! Jag vill byta jobb. MEN! Jag känner en sådan enorm lojalitet och skyldighet mot mitt projekt här i Luleå.
Jag är så jäkla kär att jag snart inte står ut längre och det är något knöligt när kärleken befinner sig 100 mil bort utan internet och fast telefon (läs: dyra telefonräkningar)
Fan.

Jag ger mig nu Gud. Gör vad fan du vill med mig. Jag stannar väl i skithålan Luleå då!! För jag förstår inte vad sjutton jag gör fel? Jag ber om hjälp, lämnar över så gott jag kan, gör fotarbetet och försöker tala "som om" jag redan flyttat. Prcis som man ska göra.

Jag orkar nog inte det här själv. Det är för mkt som ska stämma och klaffa. Jobb skola fritids fotbollsklubbar lägenhet uppsägningar skicka in cv söka nya jobb och hora så genomjävla mycket jag bara kan för en lösning på den här förbannade "jag vill flytta till stockholm och leva mitt drömliv" iden! Det är NOG mycket att orka för någon som är helt 100 i huvudet, frisk och kry i kroppen och med alla ekonomiska förutsättnigar i världen. Men jag.. jag orkar fan inte. Jag är trött i huvudet, det går i 190 nu. Min kropp gör allt för att jag ska stanna upp och lugna mig (läs: värk dygnet runt i 2 månader nu) det ekonomiska går väl så där. Jag är hellre pank i armarna på min fina i en lägenhet i Sthlm.

Jag är trött på att fixa saker själv. Jag vill ha en pappa som ringer och säger att han ska fixa allt ät mig!!!

Nu ska jag slita mig från mitt jobb och åka hem. Lägga mig i min säng och försöka bli av med den här hemska känslan.

Så.. ett kul och jävligt positiv inlägg. Vassego!!

Dagens tema: Kukar på snedden!

2008-05-06T22:10:00.013+02:00

Nu har jag åkt på en förskylning. Och halva Stockholm vet om det, att Dj Bimbo minsann har ont i halsen och är lite febrig: 'förmodligen är det halsfluss för det har jag haft förut och jag känner igen de tydliga symtomerna!'. Lustigt att jag inte kan vara lite jävla sjuk utan att jag vill involvera andra och gärna se dom sätta upp en handlingsplan för mig, gå till doktorn åt mig och hålla mig i handen där jag ligger på soffan. Nä, inte riktigt så illa har det varit, men visst fan är det synd om mig. Nu är tiden för mig att läsa de där böckerna... men bored.com lockar liite mer. Små spel i flashform. Braindead.com borde de döpa sidan till. För er som tröttnat på er intelligens och gärna understimulerar era hjärnceller tills de förlorar sitt driv och somnar, för att aldrig mer vakna! Be less! Be Braindead!! Men det kan ju inte vara skadligare än Absolut Vodka i överdriven mängd!

Träffade en vän härom dagen. Hon hade varit i stan och hamnat (med sina kristligt illaluktande) föräldrar i kungsan där de gudsfruktiga i stort omfång i kör bad för vår drottning. En religiös sammankomst av (för mig) okänt slag. Där hade hon sett honom. Han med sin lilla son. Det krävs alltid stor ansträgning att förstå exakt vad som hände mina vänner när de är i eller berättar i efterhand om deras förhållande med karln som slog och våldtog. Antingen säger de inte hela sanningen eller så består berättelsen av rättelser av verkligheten och romantiserade bilder av mannens storslagna vilja att (...ja, vad fan vet jag) bättra sig eller kanske hans enträgna längtan efter ett fungerande liv. I don't give a fuck! Snubben har kuken på sne och inte fan kan mina vänner räta ut den åt honom och deras välvilja , har det visat sig, är en konsekvens av hans sketna beteende och manupilativa barnsliga sätt. Min vän fick panik när hon såg honom.
Jag har hånglat med det där äcklet! Det var vilken snubbe som helst på krogen. Under inflytande av alkohol och inför er som vet kanske ni inte höjer ögonbrynen. Jag hånglar upp honom och min vän följer sen med honom hem. En krogrunda med finess. Och sen... jag snor hans öl och traskar vemodigt hemåt medans jag råkar tappa en flaska efter den andra. Hur som helst.
Det var en av dom.

En annan vän ringde mig idag angående en misshandelanmälan. Min vän M. var tillsammans med den här karln, med kuken på snedd, för kanske två år sedan. Vi kallar honom Putte. Putte träffade sedan en annan kvinna med en dotter på över tio år. Det är hennes dotter som gjorde en anmälan på honom (hon är idag 13 år) efter att ha vittnat hur han slog på hennes mamma. Det visar sig att den här mannen systematiskt misshandlar och våldtar de han är tillsammans med.
Jag har suttit vid hans dator i hans mjukisbyxor och fisigt! Vi söp när jag hälsade på min vän och hennes 'fantastiska' nyfunne! Hon ringde mig för att fråga om jag kommer ihåg om han gjorde henne illa på något sätt. M. har haft kontakten med kvinnan han misshandlat och ska vittna. Vi var båda två väldigt förvirrade under den tiden (då hon var tillsammans med honom) och allting handlade om att fly undan livet i stösta möjliga mån. M. kommer inte ihåg, hennes minnen är suddiga. Mina med. Jag kunde tyvärr inte hjälpa. Jag har sett henne i ett liknande förhållande tidigare. Då satt jag i våldtäktsmannens kök och drack cappochino och rökte marlborou light! Fattade jag eller gjorde jag det inte? Hon berättade om småsaker i jämförelse med det som försegick och jag reagerade stark (för de 'småsakerna' var fan i mig inte ok). Det jag kunde berätta idag var att jag inte fick de vibbarna av hennes förhållande med Putte. Det spelar ingen roll bara han åker dit! Jag vill se han skaka galler! Putte har idag ett förhållande med en ny kvinna med två barn på 2 respektive 7 år (typ). Snyggt... Jag kunde inte låta bli att poängtera att kvinnan som är tillsammans med vidundret idag borde upplysas om vad som händer och hur han betett sig tidigare. Det finns ingenting som heter integritet då det kommer till kvinnor som råkar illa ut av män. Hoppas att dom hänger ut honom offentligt (jag bör vara försiktig med det jag önskar) om det är det som krävs för att hon ska lämna honom idag. Ta sin packning och sina barn i händerna och gå efter en gedigen pungspark.

Aja, jag hade velat skrivit mer om mycket, men det känns som att det blir lite för långt och allt skulle igentligen bli spekulationer av en som sett det utifrån. Och, det måste jag erkänna, att jag blir lite rädd för att uppröra.. så den värsta faktan behåller jag i muntlig form. Fan... I'm infected! Men mina vänner lider, fortfarande, och det är inte bara självtilliten som sviker. och jag har fan bara suttit bredvid. Och även de i sina berättelser talar om mig som den enda som reagerade så är jag den som varit dessa karlar (med kukarna på snedden!) närmast av deras vänner. Inte fan vet jag vad jag vill säga med det här. Jag delar med mig till systrarna och försöker vara min vän till hjälp.

Sköna Maj Välkommen!

2008-04-30T21:36:00.002+02:00

Nu är det vår!

VÅR!!

Detta försöker jag ivrigt intala mig själv medan jag sitter och försöker värma mina frusna fötter.

Det är bara riktigt överförfriskade Svenssons som kan sjunga "Sköna Maj.." och verkligen tro på det. I alla fall om man bor i Luleå.

Vi har varit på områdets årliga majbrasa. Fulla föräldrar, ungar med smällare som bara väntar på att få spränga sönder deras fingrar, den vanliga trubaduren (det har visst varit samma kvinna och hennes keyboard dom senaste 20 åren) som sjunger sin alldeles egna version av Workingclass hero" skitiga snöhögar och så jag.. Jag blir aldrig riktigt bekväm med sådan här typiska svenska högtider. Det känns på låtsas.

Idag är jag lite leds.

Eva

2008-04-26T18:38:00.003+02:00

Jag har en kusin. Egentligen har jag flera eftersom kvinnorna i min familj är rätt duktiga på att producera ena ungen efter den andra, men just denna kusin, Eva från Kiruna är speciell.

Eva är den enda, förutom min lillebror som jag har kontakt med från min biologiska familj.

Vi har har lekt som barn, bråkat om dockor, plockat hjortron i dom Tornedalska skogarna, legat på Äiti och Isä´s (mormor och morfar) vind och lyssnat efter spöken, förundrats över våran mormors styrka, och skrattat åt våran morfar när han spelade strumpteater med sina nyamputerade stumpar.

Morfar var en färgstark man. Han drack, han spelade dragspel, sjöng, skrattade och arbetade hårt. Han försörjde 10 barn och älskade sin kvinna i alla sina dagar.

Äiti är en allvarlig kvinna. Hon har fött 10 barn, förlorat ett och förlorat sin första man. Hon säger saker som "arbetes lön" och kramar ingen i onödan. Jag minns fortfarande hur konstigt det kändes varje gång vi körde ut från hennes gård på väg till Luleå och flyget som i slutet på sommarlovet alltid tog mig tillbaka till Göteborg. Hon grät och det kändes som att jag aldrig skulle bli glad igen. Min mormor har arbetat sedan hon var barn och jag har alltid varit övertygad om att hon skulle dö så fort hon inte kan arbeta mer.

Jag tror att jag ska skriva mer om Isä och Äiti en annan dag. Äiti hade sagt "Svammel! varför skriva om sådant som hänt, gör någon nytta istället!" Den Tornedalska tystnaden. Inte för inte som jag inte har fallenhet åt att sväva iväg och brista ut i poesi va? Med en sådan förebild håller man fötterna på jorden och snackar klarspråk.

Eva och jag växte som sagt upp tillsammans eller samtidigt rättare sagt. Hon bodde i Kiruna jag i Göteborg. På somrarna träffades vi i byn där min mormor och morfar bodde. Vi bråkade rätt ofta vill jag minnas och var väldigt olika redan som barn. Vi gick in i tonåren, söp oss fulla och rullade runt i leran på någon av Tornedalens festplatser, drog hem killar till ladan hos mormor och grälade på fyllan och villan som sig bör om man är en sann medlem av våran släkt.

Någonstans efter tonåren tappade vi bort varandra. Jag bodde nu i Luleå, hon i Kiruna med sin fina dotter. Vi grät tillsammans på våran Isä´s begravning och inget blev sig likt efter det.

När Eva flyttade till Luleå för att studera i några år fann vi varandra igen. Jag, mitt i min absolut värsta fas i livet och hon mitt i sökandet efter sig själv. Hon fann sig själv. Min kusin hittar alltid rätt på något sätt. Hon har nog ärvt mormors beslutsamhet medan jag ärvt morfars färgstarka galenskap.

Eva var med när M föddes. Hon var ställföreträdande pappa hela graviditeten och den som stod vid min sida när M´s pappa drog som en avlöning när graviditeten var ett faktum. Hon höll min hand genom förlossningen, tvättade av min blodiga och svettiga kropp efteråt och såg till att mamma och bebis hade det bra vid hemkomsten. Jag har nog aldrig tackat henne för det. Eller så har jag tackat men känner ändå att inget tack är nog. Jag hade aldrig orkat utan henne. Hon stod stolt vid min sida, klappade mig på magen och fräste åt alla som kom med syrliga kommentarer och nyfikna frågor om den kommande bebisens pappa. Pappa Eva. Hon var min krigare. Min och M´s krigare.

Det gick ett år..

Eva var den som först sa dom ord som så många tänkt men inte vågat yppa för mig.

"Du måste sluta dricka J"

Det gjorde jag men den historien har jag skrivit, pratat och berättat om nog många gånger.

Eva bor återigen i Kiruna med sin dotter, sambo och bonusbarn. Hon bor i ett fint hus och är så där "uppstyrd" som jag alltid velat vara. Hon tappar inte bort sig själv, i alla fall inte några längre stunder. Hon står med fötterna stadigt i den lappländska jorden och det ska mycket till för att få henne att vackla. Hon är av segt virke min kusin. Hon är vacker som en dag, klok och så förbaskat stabil att det nästan är störande.

Jag vet att Eva grubblar, att hon har det svårt ibland, ifrågasätter sina val, tampas med det angenäma uppdraget att vara mamma till en tonårsdotter och inte alltid är helt tillfreds med sitt liv. Jag vet också att Eva gråter ibland. Hon kan bli heligt förbannad och det är nästan magiskt att se hur hennes isblå ögon blir helt svarta när någon kränker henne eller någon hon har kär. Jag är helt säker på att hon kan spränga sönder hela Kirunagruvan med en enda blick om hon vill. Men vi pratar nästan aldrig om Evas svängningar. Jag vrider ut och in på hela mig i alla beslut jag ska ta men Eva.. hon går direkt till handling och är helt lugn i allt som händer. Vi pratar iofs inte så ofta överhuvudtaget men hon är ändå viktigt för mig. Eva är en stor del av mitt förflutna och jag vet att hon alltid kommer vara en del av mitt liv oavsett vad som händer.

Jag är otroligt tacksam för att hon valde att vara min krigare under en av dom svåraste perioderna i mitt liv. Jag är stolt över henne, glad för att hon lever det liv hon vill där uppe bland Kirunafjällen och är lycklig. Jag hoppas att hon ringer mig, säger "åt helvete med den Tornedalska tystnaden!" och berättar för mig om något känns tungt.. då finns jag här.

Jag älskar henne.

Skrivkramp (Från bäcksvart binnikemask till tidskrävande rumpskav)

2008-04-21T20:14:00.009+02:00

Nu var det ett tag sen jag skrev här i bloggen och tänkte i mitt innersta att det förmodligen var dags igen. Och nu handlar det här om att träna på kontinuitet och uppföljandet av saker... de saker som aldrig blir fullbordade. Kanske skulle jag göra mig och andra en större tjänst om jag övade på just det här inom familjen (dyka upp en gång varannan vecka, minst) istället för på webben inför alla datarunkare men, men. En sak i taget. Jag har inte haft någon direkt skrivarlust. Nu har jag kräkts patologisk svartsjuka ett tag och det har funnits i alla mina samtal och tankar, typ överallt. Helt plötsligt, nu när jag inte har obotlig bäcksvart binnikemask utan magpiller utan istället en ganska tidskrävande rumpskav som det finns en lösning på så känns det mycket bättre. Lite bättre.
Jag gjorde mitt fanzine och jag har haft min release. Det skönaste folket på denna jord kom och hjälpte mig att fullborda det jag så märkligt påbörjade. Det var värkligen fantastiskt! Det löste en del klumpar ..och bildade några nya.
Gud vad jag inte har lust att skriva just nu. Jag ville bara komma in och vinka.
Tack till Miss J, Tokholm och Johner för uppmuntran och den värdefulla närvaron (Johner var snuvig och inte med men närvarande ändå).

Jag och mina kära

2008-04-14T14:24:00.005+02:00

Tänker på Johner och blir imponerad över det modiga Lejon som finns i henne. Du är makalös fantastisk och modig modig modig min fina lillasyster!

Tänker på Tokholm och förundras över hur vacker en människa kan vara och hur spännande det är att se på när någon sträcker sig till sin fulla potential. Du inspirerar mig fina syster och jag älskar dig helt galet mycket!

Tänker på Dizzz och tackar Gud för att hon funnits där under alla år och hjälpt mig att inte falla över kanten till galenskap och våga se på varför jag "älskat" som jag gjort. Utan dig hade jag inte vågat älska idag. Tack tack tack min andliga syster!

Tänker på Dj och undrar vart hon får den enorma vilja hon har att göra "rent hus" och bli fri. Du är min tuffaste syster och jag lär mig otroligt mycket av dig!

Tänker på IZIZ för att hon, trots att vi känt varandra i 100 år fortfarande överaskar mig. Alla vet vad min SysterA betyder för mig och vilken inverkan hon haft på mitt liv. Du är mitt livs kärlek A. Så är det.

Tänker på mina andra vänner. Anna i Luleå, Anna i Piteå, Annalena, Mo och alla andra fantastiska kvinnor jag har i mitt liv. Jag hoppas att jag inte slarvar med att säga hur mycket jag tycker om dom.

Tänker mycket på er och på att det aldrig hade varit möjligt att släppa in en ny kärlek i mitt liv om jag inte haft er. Det tackar jag er för min fina vackra modiga tuffa älskade Systrar!

Jag älskar er och respekterar er enormt mycket!

Ord!

16:09

Och en sak till. Mm mm! *snap* Vi ses i veckan.

Kärlek utan punkt

2008-04-08T19:12:00.009+02:00

Jag lyssnar på Rufus Wainwright och Antony and The Jonsons och gråter för att Antony sjunger så vackert och är en sådan märklig spännande och ovanlig varelse Jag blir lite kär i den underliga mannen från New York som bär klänning

Jag provar glass med både choklad och kolasås Jag dricker mitt kaffe med mjölk istället för mitt vanliga svarta och häller honung i maten för det har jag hört ska balansera smakerna

Jag sa "fantastiskt" på ett övertygande sätt idag trots att jag ville skrika av frustration på jobbet för just nu känns det lite motigt att vara inspirerande Senare på dagen sa jag nej när jag blev tillfrågad att dra igång ännu ett projekt Jag sa nej och tänkte på mig själv i första hand

"Jag har inte tid jag måste leva nu" sa jag

Jag ringer gamla vänner och frågar hur dom mår

Jag planerar utan att gräva ner mig under allt jag ser som omöjligheter I alla fall inte idag

Jag ligger uppe hela nätterna och pratar på Skype denna fantastiska gåva till förälskade människor Jag ler hela tiden får stundtals ont i magen för jag är så lycklig Jag tittar på bilder på mobilen hela dagarna Jag sparar sms och mail sen läser jag dom om och om igen

Jag drömmer om framtiden utan att vara rädd Jag är inte rädd

Jag säger det igen Jag är inte rädd

Jag är kär Jag är förälskad förhäxad såld nerkärad varm glad och modig Ibland känns det som att jag går sönder av alla känslor

Men det gör inte ont

Han då? Han är allt jag hoppats på Han är den finaste vackraste modigaste man jag någonsin träffat Jag är lyckligt lottad

Han känner likadant och jag som alltid varit så rädd om mitt jag säger "vi" utan att stamma eller göra avkall på min självständighet Han är lätt att älska Jag behöver honom Jag behöver honom och han mig Så är det

Allt hänger ihop och allt är som det är tänkt att det ska vara

En dag i taget

6 dagar kvar..

Blä

2008-04-06T15:55:00.003+02:00

KUK, FITTA!

Helvetes jävla skit. Anusröslickande hormonstinna bajsfittor! Jag önskar att alla jävla idioter på denna planet kunde krypa tillbaka till sina amöba hålor där de hör hemma! Jag är trött på alla tröga, anala slashasar i mitt liv.

JAG YRKAR PÅ SKADESTÅND ENLIGT Skl 5 kapitlet, 1 paragrafen, 3:e punkten..... DVS FÖR SVEDA OCH VÄRK.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGGGGGG!

Nä, nu drar jag täcket över huvudet och skiter i allt....
Nä det kan jag ju inte göra, jag har anvar. Ansvar för vadå!? Nääää faaaan jag skiter i allt. BAJS på världen.

Men om jag bajsar på världen, bajsar världen på mig då?

ENSAM ÄR STARK.... tamefaaan. Ingen annan som lever mitt skitliv. Ingen som orkar tror jag. Jaha... va e nu GUD när han ska komma och ta över!? Ökentorrt.... inte en oas så långt ögat kan nå.

HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR! Och vill bort. Bort till vad och bort från vad? Jag fattar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte. JAG HATAR!

Vill krossa världen som jag krossar myrsamhällen! DÖD! JAG HATAR! Om jag inte kan vara lycklig så får ingen annan vara det heller! Svart hjärta, svarta drömmar, svarta tårar. Skam.

34!

2008-03-27T11:27:00.002+01:00

För 34 år sedan på den här dagen tänkte Gud följande:
Vad den här världen behöver är en Kraft att räkna med. Herr och Fru Förälder behöver en dotter att bli stolt över, att älska och förundras över. Han tänkte också att den manliga delen av världen gott kunde få en liten möjlighet att någon gång stå inför en skönsjungande, vacker, klok, varm kvinna med dom blåaste ögonen i världen. När Herr och Fru Förälder släppt ut denna sällsynta och ovanliga skatt ut i stora världen och männen som mött henne fått sina liv förändrade för alltid mötte hon till sist sin Syster. Hennes Syster visste det inte då, men hon har saknat henne hela sitt liv och sen den dagen dom möttes är Systers liv lite bättre, lite lyckligare.
Nya män har kommit och gått. Människor över hela världen har fått ta del av denna fantastiska kvinna. Hon växer, blir vackrare och är vid 34 års ålder en av dom bästa människorna i världen.. nej, hon är den bästa. Världens Bästa Kvinna. Hennes Systers tacksamhet för att få vara en del av denna varelses liv bara växer. Det är en känsla som inte kan beskrivas.

Jag ska istället visa det resten av våra liv genom att finnas där för dig på samma sätt som du funnits för mig. Det är din tur nu att vara Stormen.
Jag älskar dig Syster A, innerligt, villkorslöst och för alltid.
Du är en magisk människa.

Grattis på födelsedagen!!

Från da skapande

2008-03-25T11:14:00.009+01:00

Det har blivit som en liten grej nu att dela med mig av en del som kommer att komma med i min exploaterande lilla fanzine. Det har kommit att bli prioritet 1. på listan för allt jag bör göra innan jag kolar. Att trycka upp den här skiten och ge den till minst 10 människor. Iallafall det galna som jag printat ner. Inför Guds och mina medmänniskors försyn! ...som man säger. Det här är bilden av mig instängd i mitt kontrollbehov. Märkligt nog känner jag mig fri idag och inte alls så här. Skönt och förhoppningsvis ihållande.

Klyschor jag hatar

2008-03-23T17:26:00.004+01:00

"För att bli älskad måste du först älska dig själv"

Vem fan hittade på det där flitigt använda talesättet? Säkert samma människa som uppfann stringtrosan va? Kan se det framför mig. "Vill man bli fin får man lida pin" viskar han medan han beslutar att stingen ska vara 1cm bred så att den riktigt knölar in sig mellan skinkorna. Vill man vara fin får man lida pin. Älskar ingen dig är det ditt fel. Du är inte förtjänt av någons kärlek förens du är nöjd med dig själv och lyckligt leende kan se dig själv i spegeln och säga: Du duger! Men du kan ju prova med string, mera smink, dietpulver, plattare mage, snyggare lår. När du ligger i sängen om natten och gråter för att du inte duger ska du veta att det är ditt eget fel. Var perfekt, var lycklig, var fullkomligt på det klara med vem du är och vad du vill med ditt liv. Utstråla sann självkänsla och självförtroende. Älska dig själv annars kan ingen annan älska dig.

Vi som inte kommit dit då? Vi som fortfarande har dagar då vi klämmer på våra lår och föraktar våran dåliga karaktär, vi som inte ser oss i spegeln och brister ut i sång över oss själva. Vad blir det över till oss som inte alltid känner oss självsäkra eller har daglig koll på vart vi är på väg. Är vi oälskade?

När älskar man sig själv då?? När fan gör man det? Finns det ett test? "Sjutton rätt av 35 möjliga, nej du J du är nog inte riktigt där ännu. Kom tillbaka när du älskar dig själv ÄNNU mer!"

Mina barn lär sig allt som finna att lära om kärlek av mig och deras pappor. Om inte jag kan förmå mig att se på dom med kärlek hur skitiga deras kläder än är eller hur mycket gyttja dom än drar in, vad lär jag dom då? Jo.. att om dom inte är perfekta så älskar jag dom inte. Men det gör jag ju. jag älskar dom hur dom än är. Om jag bara gör en enda sak rätt med mina barn så hoppas jag att det är just det, att dom ska veta att dom fan i mig förtjänar att bli älskade oavsett vilka dom är, vad dom gör och vad dom uppnått. Och att dom i sin tur ska älska sina nära och kära med samma vilkorslöshet.

Kärlek, den ska man inte behöva förtjäna och det är en gåva att få älska andra. Den gåvan ska vi vara generösa med. Ser du med kärlek på en annan människa så ger du honom en gåva han inte ska behöva "köpa" sig själv.

Hmm.. hänger någon med i hur sjutton jag menar?? Gör ni det?

Ingen kan fan fylla den här kostymen

2008-03-22T21:06:00.003+01:00

Idag hände någonting märkligt. På jobbet fick jag någon slags insikt. Det händer inte så ofta att jag i all mitt krisiga känsloliv får en ren känsla. En sån här äkta känsla som det talades om på Maj Fants program. En ren sorg drog över mig. Sorgen över att ha blivit utsläppt från dagis rakt ut i vuxetlivet. Jag vill inte vara barn igen (for god sake!). Jag vill bara ha någon som uppmärksammar mig när jag står med läppen hängades i dörröppningen och frågan ”hur är det, gumman?”. Jag vill ha någon vars största uppgift är att syna mina små signaler av rädsla, vemod och ångest för att kunna se över min situation och se till att jag har det jag behöver och att jag mår bra. Jag vill ha någon som tar till de åtgärder som krävs för att jag ska kunna frodas och utvecklas till den jag är menad att vara. Jag kommer inte att få det; i mänsklig form. En sån person i vuxet fromat kallas i moderna termer för en ’medberoende’. En person som har ett destruktivt och självutplånande beteende. Inget att hänga i julgranen precis. Jag vill ha någon som är sund och stark med självklara avsikter och ett starkt målmedvetet sinne.

Jag tror inte att andlighet fungerar som ett substitut för en förälder eller förmyndare av något slag. Då skulle det inte finnas någon anledning till sorg och bearbetning av sorg.

Det slog mig att allt jag håller på med och allt (det lilla) jag har skrivit här i bloggen är mitt (självutplånande!) blodiga sökande efter just den där ”någon”. Jag kontrollerar, massakerar, kränker och förolämpar, trampar på tår, slår mig igenom, försöker och försöker, slår huvudet i väggen, tappar själen, hittar, tappar!; men finner aldrig den där ”någon”. Min sambo lyckas aldrig fylla den där kostymen jag har släpat på i alla år i väntan att kunna deformera, till att passa, den som inte fyller den perfekt på en gång. Jag slänger inte den i ansiktet på någon vid första daten men det kommer; vänta bara, det kommer. Nu har jag gjort det. I allra högsta grad. Och inte fattat det. Jag har inte fattat att jag ställer krav som ingen i hela det här fördömda universum kan uppfylla. Allra minst min sambo. Fan också. Jag vill så gärna lägga ner det här nu. Kan jag inte bara få släppa taget. När är det dags för MIG?! Men jag har tackat Gud för det här. Vet inte vad annars jag ska göra. Nog tusan är det dags i slutet av 4e; i början av det som komma skall. Men jag vill släppa taget. NU!!!!

Jag ska kasta den där sketna kostymen åt helvetet; åt de blodtörstiga vargarna och deras barnbarn. Jag ska elda upp den som med nationalflaggan i fiendelandet! Med samma iver och med samma kämparglöd och hat!

...och så ber jag ödmjukt att få släppa taget...

Igår gav jag upp

2008-03-20T17:59:00.002+01:00

Jag är så jävla upp o ner just nu.
Ena stunden mår jag bra, livet är på topp, andra stunden är jag långt långt ner... Det värsta är att det växlar så fort, framförallt från bra till dåligt. Just nu har det visserligen naturliga orsaker (HOSTpmsHOST) men det har hållit på några veckor. Och det känns förjävligt. Eller, kändes förjävligt.

Igår var en sån dag. Jag hade mått rätt bra på dagen, men när jag kom till repet på kvällen bara sjönk jag. Jag hade otroligt svårt att hålla energin uppe, kunde knappt ens le. Tårarna steg i ögonen och jag känner mej själv så pass väl nu att jag vet att då är det kört. Så jag gick ifrån, under förevändning att jag skulle på toaletten. Satte mej där en stund och lät tårarna trilla. I vanliga fall brukar jag bli förbannad på mej själv för att jag mår dåligt. Jag menar, det räcker ju inte att må dåligt, jag måste ju slå lite på mej själv också för att jag inte kan skärpa till mej och må bra.. Logiskt.. Not.

Men igår kväll gjorde jag inte det. Igår kväll, inne på toaletten, sa jag högt till mej själv; Det är okej att vara ledsen. Det är okej att gråta. Men vill du inte hellre välja att må bra? Välj att må bättre!

Och vet ni! Hur flummigt det än låter så funkade det! Jag kände mej lite fånig där jag satt och pratade med mej själv, men det fungerade faktiskt. Så när jag kom hem nu var jag, om inte GLAD så i alla fall.. Tillfreds. Och det var skönt.

Nu så här i efterhand förstår jag att det handlade om att ge upp. Och jag tror att jag behövde må så dåligt för att få en chans att göra det, att släppa kontrollen. Det där som jag suttit i ett rum i Gamla Stan en gång i veckan sen i höstas och pratat om. Därmed inte sagt att jag inte kommer må dåligt igen. Inte heller sagt att denna strategi funkar nästa gång. men den funkade igår.

Och det var skönt.

Recept "Kränk din sambos privatliv"

2008-03-20T12:12:00.007+01:00

Satt och skrev lite på mitt fanzin och helt plötsligt stod det saker på pappret som jag själv inte kan förstå hur det kan komma från mig! Det här är den, hittills, mest utelämnande texten av mig om min Svartsjuka. Jag kan inte komma ifrån att göra om det till ett recept, eftersom jag på alla sätt försöker undkomma att titta på det helhjärtat. Det kommer ur mig och som hastigast kastar jag in dessa prylar i en tecknad film. Där omvandlas de och jag kan längre inte hålla mig för skratt då de ser ut som ett par uppsvällda krambjörnar som skuttar runt i skogen och kan skjuta blommor med magen. Jag får baksmällar av ärlighet.. men ärligare blir jag ändå. Håll till godo med ett schysst söndagsrecept för hur DU kan kränka din sambos privatliv!

Här följer ett recept på hur man kränker sin sambos privatliv.
Koktid: ca. 1 h
Ingredienser: en hel del svartsjuka (kan inte bli för mycket), ett ryskt-engelskt lexikon, ett papper, en penna, glasögon (om du behöver ett par sådana), en balkong.
Var uppmärksam på: för lite sjuka tankar kan skapa tvivel under tillredningen och resultatet kan utebli.

Förfarandet i 'jag'-form:
"Jag kontrollerar ständigt hans sms och i mellanåt vilka han har ringt. Endast sms'en från henne är viktiga att hålla koll på. Hur ofta, vilka tider, söta ord (?!), deras eventuella sjuka sätt att ha en "vänskaplig" relation. Måste se vad som döljer sig bakom hans kyssar och blickar åt mitt håll. Mitt tillvägagångssätt för att få tag på mobilen och ha en chans att leta igenom den utan att han hör är kommande: Jag tar den då han är inne i någonting vid datorn, stoppar den i fickan, går (vanligtvis) ut på balkongen där jag slår mig ner med en cigg, ett papper och en penna. Här stöter jag på ett problemet. Susen är på ryska och omvandlade till latinska bokstäver. Jag skriver ner exakt vad som står på en lapp som jag håller gömd tills tillfället ges att jag kan översätta. Jag går in igen och lägger tillbaka mobilen på det ursprungliga stället. Sen är det ett meck för att överhuvudtaget förstå vad som står i sms'et. Programmet på internet (benya.com) som automatiskt omvandlar latinska bokstäver till cyrilliska är oberäkneligt och de personliga sätten, att konvertera cyrilliska till latinska bokstäver, alltför många. D.v.s. att när jag sen ska översätta den ryska texten till engelska (på Free Translation Online) får jag endast ett par ord översatta och texten omvandlas snarare till frågetecken än till en djupare förståelse för vad som faktiskt står där. Problemet löser jag genom att ta till lexikonet för att integrera och kränka min sambos privatliv."

"Det var en gång..."

2008-03-19T20:27:00.002+01:00

Dj Bimbo vill att jag ska skriva något om svartsjuka till hennes skriv-projekt. Jag ska göra det. Jag ska skriva om min svartsjuka, sen funderar jag på att skriva om mitt kontrollbehov också. När jag ändå är i gång så ska jag skriva lite om kärlek, sorg, "ups and downs" och några andra saker som ligger mig varmt om hjärtat. T ex mitt medberoende, min rädsla för att bli sviken och lämnad, min rädsla för att bli kär och sedan inse att jag inte är älskad tillbaka. Jag kanske skulle slänga iväg en krönika om hur jävla svårt jag har att lita på folk?? Och hur JÄVLA trött jag är på mig själv och mina förbannade rädslor.

Tror ni att man kan bli av med saker om man skriver om dom, som dom där trollen som spricker när dom träffas av solens ljus? Kan man det? För jag är trött på att jobba för befrielse. Jag vill slippa nu! Nu är jag redo att bli av med skiten. NU!! Skriva lite, skicka iväg det till någon via ett mail eller i den här bloggen.. sen säger det bara PANG så är det borta.. Ja, vi säger så. Nu skriver jag, så imorgon förväntar jag mig att jag vaknar fri från grubbel, fri från rädslor och med en nyfunnen visshet om att allt blir bra bara man skriver om det..

Ord.. mina vänner, befriar. Men med handlingar kan vi för alltid kasta bort nyckeln.. jag börjar med att skriva för jag orkar inte handla just nu.

Ord!

Från a-ö, 1-100 och tillbaka till a igen.

2008-03-18T23:02:00.002+01:00

Han har rökt på idag.

Det berättar han mellan en massa bla bla om hur kul dagen har varit och hur mysigt han mår och hur glad han är över att ha träffat mig..

Kan någon skjuta mig?????

”Den gråa massan” 25/6-07 Måndag

2008-03-18T11:43:00.005+01:00

Ville bara dela med mig av en händelse jag skrev lite kort om förra sommaren. Oliver på rullatorn med systemkassen.

"Förra veckan på Onsdagen träffade jag Oliver sittandes på sin rullator utanför ICA på Folkkungagatan. Dagen var vacker och jag hade kämpat med att ta mig hemifrån många timmar innan jag tvingade mig iväg på cykeln mot stan. Jag parkerade cykeln utanför för att gå in och sno något att äta. Han bad mig att köpa bananer till honom vilket jag gjorde plus vatten och ett wienerbröd. Han lös upp och utbrast: ”man skulle kunna tro att det var julafton!”. Av någon anledning hamnade jag där med honom i över en timma tills Spännis Jocke kom och drog med mig på ett möte.
Olivers och mitt samtal kretsade kring många saker, arbete, familj, filmen Repmånad med Lasse Åberg. Han hade arbetat i byggbranchen och varit med att bygga Nalen på 40-talet. Av en förjld av händelser hade han nu kommit att sitta på Folkkungagatan på sin rullator med systemkassen hängandes på handtaget. Ödmjuk mot dom som spottade på honom: ” Inga problem att skaffa polare här inte!”.
Han har ett indirekt budskap som hade stor betydelse för mig. Han talade om människorna som bara springer fram och tillbakla på gatan. ”Det är så systematiskt”, instämde jag utan att tänka på det. Det är en vanlig och mycket bekant tanke jag haft. Folkmassan (alla de andra utom jag själv) också kallad ”Den gråa massan” har känts som lobotomerade idioter och deras liv värdelösa och inte alls attraktiva. Min längtan ur min ensamhet var då svåt att greppa eftersom ”de andra” som skulle hålla ig sällskap inta hade något jag ville ha. Seperationen och avståndet till andra människor var stor och detta kände jag igen hos Oliver. Känslan av att vara en ensamsjäl bland fånar i ett oändligt system. Idag kan jag identifiera dessa känslor och tankar utifrån vad pogrammet lärt mig om alkoholism och speciellt den andliga bristsjukdommen. Utan andlighet kunde jag heller inte förmå mig själv att känna och se andra människors andlighet. Deras drömmar, viljor, förflutna och framtid suddades ut bakom mitt gråa filter. Jag kunde inte se hur dom påverkade mig eller hur jag påverkade dom. Inte heller hur vi allesammans påverkade vår gemensamma framtid.
Olivers budskap var alltså att detta är ett tillstånd jag fått förmånen att ha lämnat. Det slog mig inte förrens någon dag efter att jag inte längre ser mina medmänniskor som grå massa. Den gråa massan finns inte och har aldrig existerat. Vi är människor med ideer, viljor och drömmar som tillsammans ugör en pulserande åder genom livet. Jag är, utan igentligen behöva göra något, en del av livet och människorna på gatan en del av mig. Mitt filter har sakterligen börjat lukras upp och jag kan med klarare blick och en mer genomgående könsla vara delaktig i det levande. För detta är jag tacksam och jag tror att det är lösningen på alla mina problem. Genom programmet kommer jag att finna en ny lycka och förstå ordet sinnesro. Utan att behöva kämpa för mer än att utsätta tid till mina små uppgifter kommer jag att kunna trivas i mitt eget skinn."

Beskrivning på lycklig

2008-03-15T23:21:00.004+01:00

Den allra bästa beskrivningen jag någonsin hört om vad det är att vara lycklig är:
"Lycklig är att kunna skita i allt och vara glad ändå."
Är det så enkelt?

GBG tur&retur

2008-03-14T23:53:00.003+01:00

Jag måste nog låta allt sjunka in i några dagar. Det var jobbigt, känslosamt, omtumlande och smärtsamt.. Det känns inte som ett avslut och jag har nog inte slutit cirkeln helt. Men det kommer och jag är inte rädd.

Nu sitter jag i IZIZ kök. IZIZ är lite krasslig och sover sött. Hon är underbar. Hon är min fasta punkt och det jag alltid kan luta mig mot. Våran vänskap är bestående. Den är för alltid. Min bästa vän. Min syster och platsen där "Storm" alltid kan landa. Hon har ett hjärta av guld.

Åkte direkt till "soffan" från tåget idag. Är och var lite uppe i varv. Fikade med några anhängare från "soffan", försökte komma ner i varv innan jag åkte till Anne. Misslyckades. Det tar sån tid att smälta allt som händer under 3 intensiva dagar på skolan. Det och alla känslor kring Göteborg, gamla brottsplatser, gamla spöken och nya.. ja.. nya saker bara gör mig trött.

Tjejer, ni är en skatt. Jag älskar er.

Tillägg lördag:

Har varit på morgonsamling med anhängare av kulten kring Bill och Bob. Fikat med Dj, Tokholm och annat löst folk efteråt. Det var trevligt. Sen kilade jag och Dj på stan och skrek, tillsammans med några hundra andra, "USA UT UR IRAK" Filmade lite så att jag kan visa mina tjejer hemma att det finns människor som bryr sig.

Så kan det gå. Det svänger fort. Vilken välsignelse att känna så många coola kvinnor. Utan er skulle mitt liv bli en enda lång sörja av grå vardag och promenader på normvägen jag försöker hålla mig borta från.

ORD!!

2008-03-14T20:34:00.004+01:00

My god! Det känns som om det bara är jag som skriver just nu. Det är inte direkt en fråga för en supersmart privatdektektiv, utan det är väldigt enkelt. Jag vägrar ge mig utanför dörren och skaffa mig ett liv helt enkelt. Tänk om det skulle vara lika enkelt att skaffa sig ett liv som det är att tala om hur svårt det är. Jag har påbörjat mitt fanzine och av någon mystisk anledning så har jag inte lyckas med självaste poängen med den. Att hela processen skulle vara fri från prestationsångest. Nu är jag hämmad och bedövad. Vill inte skriva det som inte kan få någon slags författarknorr på slutet. Well. Försöker ändå. Med fanzinet, inte livet. Kanske imorgon. Eller i övermorgon.
Mina viktigaste diviser just nu (som jag hade glömt):
· "Gud hjälper den som vill hjälpa sig själv" - 'Som Bill ser det'
· "Det har blivit bättre men jag har fått arbeta för det" - Miss J (who else?)
· "Vi måste handla först, så kommer känslorna sen" – Tokholm
· "Släpp (taget om) allt!" - Miss J
Det ända jag fått ur mig är:
· "Jag är bäst när jag är besatt!"
· "Jag orkade inte Cartman'a för det regnar ute"
· "Om jag inte går på möte idag kanske jag orkar imorgon"
· "Starka människor gråter inte så det gör inte jag heller"
· "Om bara den personen skulle försvinna skulle mitt mående vara bättre. Och den, den också, speciellt om den försvann, å den å den.."
· o.s.v
Men nu har jag precis fått ett misson för imorgon. Möte kl: 10.00. Jag borde ju orka eftersom jag inte gick idag! ...eller?
Tack för att ni skapade den här storslagna bloggen!!

2008-03-12T16:35:00.006+01:00

Nu kan vi se hur många som besöker våran blogg! Gå in på www.google.com/analytics. Samma användarnamn och lösenord som till bloggen. Statistiken kommer igång imorgon så det är vällan ingen idé att hänga där nu... Nu har jag lärt mej en del trix! Webmaster-trix! Föra budskapet vidare om de rosa i livet.

...vidare om bäcksvart exploatering!

2008-03-10T14:07:00.002+01:00

Varför sluta då man har börjat? Det här är en grej med mej. Jag är inte den som ligger på latsidan... förvisso är lättja nr. 2 i karaktärsdefekter, men vissa saker sätter sej som blodiglar på hjärnan och då är jag aktiv minsann.
Jag orkar inte skriva ner händelseförloppen av de senaste dagarna och jag tror inte att det spelar någon roll. Det är verkligen förvånadsvärt LITE som igentligen har någon större betydelse för mina känslor och handlande. Finns det ingenting så är jag så pass kreativ i sinnet att jag helt enkelt hittar på något. Den där Bruden. Jisses. Sotis sotis. Min sambo fick ett papper av henne med nåt oväsentligt på. Jag eldeade upp det där pappret idag, på balkongen. Gjorde inte ens någon trivsam ritual av det. Och nu ångrar jag mej som fan. Har precis berättat det, ja menar, vad har jag för val? Inget gjort kan göras ogjort och nog tusan vill jag inte springa runt med den vissheten att jag gjort det här och inte veta om hans reaktion om han visste det. Det blir hela tiden som att befinna sej på en plats som inte är ämnad för mej. Så jag hajar ärligheten. Ännu mer FOKUS PÅ LÖSNINGEN. Bestämde mej för att inte gå på kvinnomöte ikväll. Tänker om...

Operation "Exploatera Svartsjukan"

2008-03-10T10:49:00.006+01:00

Nu har jag bestämt mig! Jag ska banne mig väl göra upp med min värsta fiende, Svartsjukan! Synonymer på explatering; utnyttja, bearbeta, ta i bruk; utsuga, hänsynslöst utnyttja, profitera på, dra oskälig fördel av. Det är det här jag ska göra med den. Stampa på den och inte mig själv för en gång skull. Jag kom på en idé. From da sky! Att jag ska göra ett litet fanzine om min svartsjuka. Och det lustiga är att det är två andra som har hakat på. Man är aldrig ensam. Men nu börjar jag bli nervös. Så fruktansvärt nervös. Jag är inte duktig på omutlig ärlighet och det här ska enbart vara för min egen skull och inte för någon annas. Syftet ska inte heller vara att ge någon trevlig läsning utan att jag måste tillåta mej själva att vara ful i min, för det blir jag, muntligt aggressiv. ..och praktiskt. En del har gått sönder här hemma, inte bara hjärtan av kött och blod. Nu är jag less. Så trött, så trött... Nu på morgonen kunde jag inte sova för att jag hade ångest, höll på att börja bråka med min sambo för att han inte omedelbart visade uppskattning. Sa "fuck off!", gick och rökte.. kom tillbaka och förlåt och godmorgon med en kram. På och av d.v.s. Jag känner mej som en tickande bomb. Jag bestämde mig för att försöka mig på att skriva till fanzinet. Och det gick vägen. Talade med Miss J och hon sa det jag hade tänkt på... att dela med mig här med er om min svartsjuka. Men den har blivit så förjävlig på sistonde att det är jobbit att sätta ner den på pränt och jag blir nervös och använder distansierande sätt att skriva. Men är ärlig. Debut för första texten om The Jealousy!!

"Slicka röv, vara snäll, bita ihop, ignorera paniken, konstla, prakisera kristlig ödmjukhet, falla tillbaka i famnen på djävulen, kräkas komplimanger, skylla ifrån, ta tillbaka, nästan gå igång, ta tillbaka, vredesutbrott, förlåt, ursäkta, inte meningen, på igen, från, av, från, av, från, av, på, på ,på, på ,på, PÅ!

Detta är ångest. Att vara stillasittande på glödhet kol som bränner köttet och lämnar en odör efter sig. Stekt patrask! Att inte kunna vara fri en liten jävla sekund. Insikterna dalar ner som på beställning om mig och hur allt hänger ihop med spyket, mitt mentala tillstånd, kroppen och känslorna, det praktiska livet och det tvivelaktiga själsliga livet. Var exakt sitter besattheten? Var EXAKT sitter rädslan, skammen och den vidrigt dåliga självkänslan? Var i helvete BÖRJAR beroendet och bilden av mig själv som en förbannad liten sårad snorunge som inte kan ta för sig av livet på Livets villkor? När EXAKT? Hur EXAKT är det tänkt att jag ska göra? Vad EXAKT gör folk och hur fan överlever dom?

En liten tråd genom livet snör ihop sig snabbt runt halsen och retas obarmhärtigt. Livet behöver inte andas men det gör jag! Trots mina försök kommer paniken över att inte ha kontroll och skräcken för att behöva borsta av mig, igen, och resa mig, igen. Men jag står aldrig rakt upp, aldrig arbetar mina ryggmuskler stolt och gör ditt existensberättigande arbete. Dagen och natten tar knäcken på mina käkar, likt en tampong doppad i sprit i röven spänner dom. Gud vet att jag biter ihop! Vad i helvetet är det meningen jag ska göra?! Jag blir ett spjut som söker varma hjärtan att punktera. Jag ger blanka fan i att hålla inälvorna på plats, dom kastar jag i ansiktet på min älskade. Jo visst, jag älskar honom, men inte just nu. Eller? Inte då vreden, ångesten och skräcken griper tag i mig. Då hatar jag djupt och innerligt.

Svartsjuka föder hat och förakt.

Svartsjuka är precis som dess namn antyder: mörk, geggig, sjuk, helt vansinnig, inte ett dugg jävla passande, ingen tebjudning vid eken, på filten, bredvid den engelska herrgården. Vi talar om paranoia, sjuklig besatthet, mental förvirring och i de allra bästa, jag menar, i de allra sjukaste fallen talar vi om patologisk svartsjuka. Det abnorma och det utomjordiska. Dessa människor är från andra planeter! Totally messed up! Tagna ur djungeln, påknullade, fått ben och armar avkapade, blivit lobotomerade och sen satta i världen för att andas som andra, leva och gråta, falla i sömn och för i helvete fungera i relationer, runt omkring, blandade med människor, med kärleken släpandes efter sig som barnet drar snuttefilten genom natten till mammas säng. Den blir något smutsig och är längre inte särkilt attraktiv. Kärleken. Men vi (för, ja, det är ju jag) ger oss inte, vi släpper inte snuttefilten för allt i världen. Igår råkade jag dra den igenom avföring men likt förbannat håller jag i den och vägrar för allt i världen att ens se på den med de ögon som fodras. Svartsjukan (med ett gigantiskt S) drar mig tillbaka i djupet av meningslöshet och total, utan förbehåll, livsförakt. Den får mig att se mig själv i spegeln och undra hur fan det kommer sig att jag fortfarande står kvar. Vad i helvetet gör jag här? Var fan är det meningen att jag ska vara? Livet hånar mig och ber mig att stå pall. För vad då?? Varför?! Mitt eget sjuka sinne är ohanterligt, det praktisk taget dunkar på mig. Sätter tankar i rörelse och sen i handlingar. Hur jag än försöker skydda mig kryper dom in genom springor och jag känner insekterna arbeta sig upp mot kärnan av mig med ett budskap att förnedra och förgöra.

Insikterna som dalat ner från högre instanser säger, ljuger, baktalar mitt enorma tvivel, att mina ögon ser genom grönstarr och mossa. Att om jag inte öppnar ögonen kommer inälvorna att vandra neråt och gräva sin egen fuktiga och kalla grav. Gömma sig där och sova i oändlighet. Aldrig återvända. På gravstenen står ”vila i frid och för guds skull, bring the suncream to hell!”

Insikterna säger också att mina farhågor inte behöver tas på allvar och att rädslan är oberättigad. De ger mig en känsla av att vara själv i livet men inte ensam. De säger att han inte är jordaxeln och att hans val har mindre betydelse för mitt levende, att jag är lost and delirious. Fråntagen mitt förstånd och kraft att kräla mig framåt. ”Inte behöver du kräla. Res på dig! Stå upp som den jag skapat dig. Fyll ut ditt livsrum och se mig! Se mig och försök att förstå hur jag ser dig. Liten i världen men stor i sinnet. Oberoende och kapabel.”

Hur skulle det se ut om myrorna var besatta av ett barr? Ett barr!! Av de tusen som återsår att finna för att säkerställa tryggheten. Att dom skulle står där med kontrollbehovet uppkört i arslet och stirra sig blinda på ett litet ödsligt barr under den stor tallen. Ta eller inte ta? Var exakt sitter besattheten? Och så.. Var EXAKT sitter rädslan, skammen och den vidrigt dåliga självkänslan? Var i helvete BÖRJAR beroendet och bilden av mig själv som en förbannad liten sårad snorunge som inte kan ta för sig av livet på Livets villkor? När EXAKT? Hur EXAKT är det tänkt att jag ska göra? Vad EXAKT gör folk och hur fan överlever dom?"

En helt vanlig fredag

2008-03-07T22:25:00.001+01:00

Jo. Roligare och mer intressant eller spännande blir det inte idag.

Men vet ni, det gör ingenting. För det här är helt okej.
Jag har haft en bra dag på jobbet. Det har varit lugnt, skönt, eftersom veckan varit ganska körig. Efter jobbet hann jag hem och stöka lite. Diska upp disken som blivit stående under de senaste kvällarna då jag bara varit hemma och vänt. Hämta ut paket på ica och köpa mej själv ett knippe tulpaner bara för att jag ville och för att det var sol ute. Byta om, bättra på sminket för att bege mej till en middag med några från jobbet. Få sätta sig vid ett dukat bord och bli serverad ett glas rött, prata, skratta, koppla av.

Nu hemma, ombytt till myskläder, framför datorn med en kopp yogite. Snart sängen med mjuka lakan, sköna kuddar, gott om plats och ingen väckarklocka som ringer imorgon bitti. En fullspäckad, men ändå ganska soft och rolig helg som väntar mej.

Mitt liv är inget jetsetliv. Jag duschar mej inte med champagne på innekrogarna på Stureplan. Inte heller åker jag på weekendresor och strör pengar omkring mej på varuhusen i Europas städer. Jag har ingen pojkvän, sambo, äkta make, älskare som möter mig hemma på fredagkvällen och älskar passionerat med mig med rosenblad strödda över sängen.

Men det är mitt liv. Det är ett bra liv, med trista dagar, fantastiska dagar, stressiga dagar, roliga dagar, sorgsna dagar, fullspäckade dagar, händelselösa dagar, avslappnade dagar och galna dagar. Och visst är det ibland lite mer spännande än just idag. Men idag är det här helt okej. Nej, det är mer än helt okej.
Mitt liv är bra.

Att sluta en cirkel

2008-03-07T21:30:00.023+01:00

På onsdag morgon kliver jag på tåget till min gamla hemstad Göteborg. Staden jag föddes och bodde i tills jag var 16 år gammal

Johanna, flickan som aldrig blev sedd, som aldrig fick vara nummer 1 för någon allra minst för sina föräldrar och alltid kände sig udda, ful, konstig och arg..så arg och så ledsen.

Johanna, det glömda barnet som slutade drömma ska nu 17 år senare åka ner till Göteborg och fortsätta sin ett år långa utbildning för gruppledare som arbetar med barn till missbrukare.

Så sluter man en cirkel.

Det här är stort för mig. Större än snart 5 års nykterhet, större än alla insikter jag fått tillsammans. För, om jag aldrig blivit Johanna, det glömda barnet som till slut vi 27 års ålder vägrade tystas hade jag inte varit den jag är idag. Det finns inget jag är så säker på som det. Jag är en av dom 2% av alla barn till missbrukare som någonsin får hjälp att se på sitt liv i ljuset av insikt och tillfrisknande. 2%. Minst 4 barn i varje klass. 2% får hjälp, så ser det fortfarande ut idag.

Så sluter man en cirkel.

Och jag gråter för den där lilla tjejen som 1982 satt i sitt rum, tryckt mot väggen och viskade: "E.T, ni har nog glömt mig.. varför hämtar ingen mig för? Jag kan också ringa. Jag då? Lämna mig inte här med dom här dumma människorna..E.T..?"

Nu ska jag leta på nätet efter en T-shirt med E.T, min förlorade broder på. Någonstans borde det väl finnas en sådan va? En sådan vill jag ha! Någon som kan hjälpa mig?

Önskelista:

2008-03-06T21:11:00.005+01:00

Ge mig ett badkar fyllt till bredden med varmt vatten och badskum, tända ljus, chokladglass, varma filtar, massage.. Ge mig en härlig varm sexig man som skämmer bort mig och tar hand om mig.. Fan, jag kan nöja mig med sovmorgon och en "rabbit" om inget annat finns att tillgå. Ska det vara för mycket begärt va? Va va va??!!

Jag är trött. Trött ända in i märgen..trött.

Hur mår ni tjejer?

Utmaning igen

2008-03-04T08:49:00.002+01:00

Kära systar,

mjukisbyxutmaningen gick som smort. Jag fick inga kommentarer som jag misstänkte om hur ful, fel osv. jag var. Snarare fick jag höra att jag såg pigg och fräsch ut! Det ni!

Dock kom nästa utmaning i söndags. I tre veckor har jag gått runt och velat om ifall jag och min kille ska göra slut. Jag ringde min sponsor, Miss J och Tokholm hela tiden och sa "nu känner jag såhär" och i nästa andetag "men nu känns det fel!" Det gick till den punkt när min sponsor sa åt mig att lämna över. Så jag bad till min Högre Kraft om hjälp och vägledning. Jag bad hela helgen, extremt mycket i söndags. Jag bad om att få vägledning och att jag skulle få ett tecken på vad jag skulle göra, ett som var så tydligt att det stod utom tvivel klart för mig.

Så i söndags kväll så sa min kille att han ville ha paus på obestämd framtid. HAN ville ha paus med MIG. Moi?

Sedan dess har det varit ett helvete. Ena sekunden jätteglad, lycklig och förväntansfull. Jag känner mig fri, lugn och trygg. Nästa sekund manisk för att glömma bort hur ledsen jag är. Jag ska byta sponsor, boende, kläder, kille, allt på en och samma gång. Jag är arg och ledsen över att min kille förklarade för mig att han tänkte gå vidare och att han skrev på sin facebook "singel igen!!!". Kändes inte som att den där pausen var nödvändig för annat än om utifall han skulle ändra sig.

Men vem är jag och snacka? Jag ska ju på dejt om ett par veckor.

Som ni märker så är jag ensam, ledsen, arg och snurrig.

Därför: extra stort tack till er som hjälper mig att ta mig igenom det här nykter. Det blir för första gången om jag klarar det.

Perspektiv 2

2008-03-02T19:34:00.022+01:00

Jag får ingen ordning på mitt inre just nu.

Jag är känslomässigt utmattad. Verkligheten kommer ibland ikapp mig. Jag står mitt i den, men ibland slår den till med en sådan kraft att jag tappar andan.

I fredags var jag och simmade med Anna, som jag skrev om i "Perspektiv" den 9e februari, och dom andra tjejerna. Jag ser spår på deras kroppar, spår som funnits där länge men också nya spår. En knytnäve i magen, en kniv genom handen, en handflata över ryggen, skrapsår på deras händer, jag tror rättsmedicinare kallar det värjningsskador.. Spår dom får när dom går för långt och bryter mot ordningen. Ett samtal med fel kille. En av tjejerna stod upp för sin vän som blivit slagen av sin bror. Vad dom andra gjort för att väcka sina familjers vrede vet jag inte. Jag behöver inte veta. Spåren av våld talar sitt tydliga språk. Dom blir slagna. Det räcker. Vem frågar egentligen varför dom blir slagna?

Det tar aldrig slut. Åtal läggs ner, ondskan och dess ordning och heder vinner. Anna är tillbaka hos sin familj, samma familj som blundat när hennes bror och far slagit henne år efter år... Tjejerna ser vad som händer om någon bryter mot ordningen.

Dom skrattade högre än vanligt i fredags, dom utmanade mig på ett sätt dom aldrig brukar göra, sa emot mig, gjorde inte som jag sa, ville inte lära sig simma, ville inte lyssna eller prata.

Jag blev lite irriterad över den röriga stämningen tills jag insåg att dom behöver få vara röriga, stökiga, säga emot och vara bångstyriga. Dom behöver få göra revolt någonstans för när dom kommer hem är det tillbaka till tystnad, vakande ögon, hårda handflator som genom ett slag säger "din vilja är inget värd"

Jag såg ut över bassängen och tjejerna och fick nog.

Jag gömde mig på toaletten och grät i all hemlighet. Jag vill inte att dom ska se att jag känner mig uppgiven för jag går hem till mitt trygga liv och dom till sina helveten så vem fan är väl jag att vara uppgiven.

Tillbaka vid bassängen tittar jag på tjejerna en efter en när dom simmar och stojar. Ingen av dom ler. Dom skojar och dom busar men ingen ler. För vad fan har dom att le åt eller vara glada för?

Tårar. Mina tårar inte deras, dom kan inte kosta på sig att gråta för gråt är förlösande, gråt släpper ut sorg och sorg är en känsla som kräver bekräftelse. Det är lika bra att bita ihop om man ändå inte ser ett ljus i slutet på tunneln. Bit ihop. Var tyst. Håll dig till ordningen. Det är ändå ingen som bryr sig. Pappa slår dig, mamma hejar på, din bror kränker dig dagligen och resten av din familj låter dig veta att han har rätt. Ingen bryr sig. Det är lätt för någon som är fri att uppmana någon att bryta sig loss. Men för Anna och hennes medsystrar är priset för högt eftersom "brott inte kan styrkas" och ingen ändå bryr sig.

Jag har kramat mina barn extra mycket hela helgen, tittat min äldsta son i ögonen och lovat honom att alltid ta honom på allvar om han någon gång känner sig kränkt. Mina barn har nog känt på sig att deras mamma vet mer om livet än dom och ser saker som jag hoppas att dom aldrig ska behöva uppleva. Vi har varit tillsammans hela helgen, till och med tonåringen har hållit sig hemma. Vi har kramats, myst i soffan, sett film och njutit av våran trygga, mjuka varma och kärleksfulla bubbla. Helt utestängda från allt ont som finns där ute.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något mer om Anna eller någon av dom andra tjejerna, inte i den här bloggen. Men om ingen skriver om dom så finns dom inte. Dom har namn. Men i tidningar kallas dom kort och gott "balkongflickor". Balkongflickor... inte Anna eller Nadja utan balkongflickor.

Googlar man på balkongflickor får man ungefär 9.750 träffar. Hur många får man om man googlar på Nadjas riktiga namn? Eller Annas? Inga, för än lever dom. Sanningen är brutal. Blunda om du vill. Låtsas som att du aldrig läst det här.

I veckan ska jag träffa Nadja. Nadja fick en kniv stucken mellan tummen och pekfingret för två veckor sen. Varför? Hon gjorde det otänkbara, hon sa till sina föräldrar att hon tyckte det var fel att en bror slår sin syster. Hon protesterade och stod upp för sin vän.

Nadja bor 4 minuter bort från mig. Om jag går ut på gatan utanför mitt hus kan jag se taket på hennes hus långt där borta. Hon bor på 5e våningen.

4 rum och kök med tillhörande balkong.

Fina vackra härliga Nadja. 4 minuter bort. Jag undrar hur hennes helg varit.

Varför minns jag inte det som var bra?

2008-02-26T17:39:00.000+01:00

I dag kom jag att tänka på en sak. Jag är hemma och är sjuk, då blir det liksom tid till en massa tänkande. Det jag tänkte på idag var mitt förra förhållande.

Jag minns inte det som var bra.

Det som kommer upp när jag börjar minnas är alla gånger jag blev sviken. Alla gånger jag satt ensam hemma med ångest över att han inte ringde när han skulle, eller kom hem när han skulle. All denna väntan. Hur många timmar väntade jag på honom genom åren? Jag vill inte ens veta... De gånger när det var viktigare att gå ut och dricka öl än att träffa mej. De gånger när vi låg bredvid varandra i sängen och det kändes som att det var en iskall mur emellan oss och jag förtvivlat försökte komma på ett sätt att ta mig igenom den. De gånger han inte motsvarade mina förväntningar och ja. Jag var medskyldig. Jag förväntade mig sånt han inte var kapabel att ge. Jag var inte tydlig med vad jag ville ha, varken inför mig själv eller honom.

Men varför minns jag mest det dåliga? Ska det inte vara så att man ser gamla förhållanden i rosenskimmer efter några år? Minnas det bra och inte det dåliga? Varför är det tvärtom för mig, här och nu?

För det var ju bra, det fanns bra stunder. Förstås. Även om jag har insett att det jag tyckte var fantastiskt var sånt man ska kunna ta för givet i ett bra förhållande.. Men i början! De första 5-6 månaderna. De var magiska, det vet jag. Det minns jag. Jag hade aldrig nånsin varit så kär och fått visa det. Jag minns att jag tänkte att det inte kan finnas några, nånsin, som varit så förälskade som vi.

Vårt förhållande borde egentligen tagit slut efter ett halvår. Resterande tre år var bara ett försök att hitta tillbaks till det som en gång var. Viljan fanns, men inte kraften och orken. Jag försökte, åh vad jag försökte! Så mycket att han blev passiv och inte orkade försöka.
Vi skiljdes som vänner, känslorna hade helt enkelt runnit bort i allt försökande och misslyckande. Vi satte oss på en av "våra" restauranger, åt, drack, pratade och grät, men kände bägge två att detta var rätt beslut.

Och det är därför jag undrar.. Varför är inte de goda minnena de som tar över, som kommer först?

Är jag så förstörd?
Det är jag väl inte..?

Min största utmaning

2008-02-25T16:21:00.002+01:00

För ett tag sen föreslog miss J att jag skulle gå en hel vecka utan smink och i mjukisbrallor. Hon sa att om jag gjorde detta så skulle hon gå med clownnäsa en hel dag utan att förklara varför. Jag tog henne på orden, lät detta sjunka in och nu är veckan här!

Det är skitjobbigt. Jag definerar mig själv hela tiden utifrån andra, utifrån deras små kommentarer och bekräftelse. Detta är min största utmaning i nykterheten: att gå i mjukis och utan smink och bli bedömd av andra som vad jag upplever "en ful, deprimerande människa som har gett upp". Jag tror ofta att om jag sätter på mig fina kläder, mycket smink och en glättig attityd så märker inte människor att jag är osäker. Fel fel fel! Hursomhelst.

Dagens outfit:
Svart t-tröja med linne under
Röd munkjacka
Mörkblå mjukis som sitter rätt illa
Håret i en tofs
Zero make-up

Dagens utmaning:
Detta och att gå på ett kvinnomöte utan att berätta om utmaningen för alla där, jag tänker försöka vara "naturlig" och hoppas på att ingen ska kommentera

Dagens fördom:
ALLA kommer att säga att jag ser trött ut, undra ifall jag mår dåligt psykiskt eller fråga om jag har varit och tränat (det har jag inte)

Resten av veckan blir utmaningarna följande:
TORSDAG Sinnesrogruppen (hootchy-cootchy östermalmsgrupp)
FREDAG Fest hos ett par vänner som jag beundrar jättemycket och självklart aldrig egentligen skulle visa mig utan smink inför
LÖRDAG Ypaa

Har jag missat något Johanna så hojta nu. Jag kommer att rapportera vidare om detta.

Puss på er alla!

Ångest-prognos inför sommaren 2008

2008-02-23T15:21:00.002+01:00

Solen tittar fram och ångesten likaså. Jag står inte ut med tanken att snart kommer alla jävla stockholmare att kasta av sej kläderna, smeta glass i ansiktet på varandra, sätta på sej fåniga solglasögon, springa runt på stan med amfetaminstinta ögon, fläka ut sej på stranden och medans dom gör det här så ser dom så förbannat nöjda ut!

Jag ska dela med mej av min sommarångest.

Jag har en tanke, en sån där ‘därför’-tanke. Förmodligen är jag endast ett klassisk fall av ännu ett barn till ännu en alkoholist. Fy fan för de somrarna hemma hos min far. Vi åkte (förstås) aldrig någonstans. Vi bodde i farfars gamla sommarstuga efter mina föräldrars skilsmässa. En fin sommarkåk. Lyxen var att inte behöva pulsa ut till utedasset på vintern när leveransen en vacker dag kom med Mulltoan Delux! Huset låg högt uppe på ett berg bakom centrum (d.v.s. macken, Bygg Ole, pizzerian och Vivo) i en liten oas av små nakna bergsknallar och grästuvor omringad av tallar och björkar. Det var alltid 5 grader varmare där än hemma hos mamma. Värmen fick dammet i svinstian att börja leva och jag fick slåss för frisk luft. Grejer överallt och förstås – HB under pappas säng, vinet på köksbordet, ölen i kylen och whiskyn bredvid fåtöljen framför tv’n. Jag längtade alltid tillbaka till skolan eftersom mina få vänner hade dragit iväg till sommarställen eller Mallorca eller (förstås) mormor som bor i stuga på en blommig äng nära Vättern. Det var förstås inte alltid så här men mina minnen av somrarna är att de är så förbannat utdragna och skållheta, ensamma, för jävliga, vidrigt tunga, ångestladdade, skamfyllda, skitiga med massor av getingar.

Det är uppenbarligt att jag inte riktigt har kastat av mej de gamla ångestdränkta sommarkläderna än. Ändå så har jag inför den här sommaren en del önskemål. Jag vill att sommaren 2008 ska skina utan ångest för livet eller skam för att visa benen, utan isolering och misslyckade försök till umgänge med svårflörtade människor. Jag vill ha en enkel sommar och vara ute mycket, cykla och gå i skogen, bygga grejer, måla och stråla. Jag vill resa bort och hem igen, demonstrera och läsa ALLA de böcker jag någonsin velat läsa (aja... nu går jag överstyr!), ha roligt med min sambo och både gamla och nyfunna vänner och bli klar med 5:e!!

Storslagna planer inför sommaren 2008. Kanske visar det sej att jag inte är redo för ett storslaget liv än men då satsar jag på sommaren 2009. Eller bara för idag... kanske...

Hälsningar från världens vackraste plats

2008-02-21T09:54:00.002+01:00

Sitter i min kusins nyrenoverade kök i Kiruna. Lillen sitter på övervåningen och spelar X-box och kusin Eva gör sig iordning för dagens äventyr. Vi ska snart åka till Jukkasjärvi och titta på ishotellet och iskyrkan. Vi kom hit igår och jag kände genast hur lugnet bara infann sig.

Vi är på minisemester och det är skönt!!

Och tittar man ut genom köksfönstret så är det vitt, vacker, fruset och helt underbart! Kiruna är en av världens vackraste platser. Här känner jag mig hemma. Imorgon åker vi hem.

Eva hälsar.

Jag vill inte vara nån liten lort!

2008-02-20T22:16:00.003+01:00

Då var det dax igen!

Varför gör jag det jag gör, även om jag inte riktigt trivs med det? Vad vill Jag göra med mitt liv och i mitt liv. Vad har Jag lust med. Vad är det som hindrar mig från att utföra och uppfylla drömmar jag har och har haft ett bra tag?

Dejtade en kille fram till i söndags, då han drog sig ur. Jag blev dumpad kort och gott. Detta dumpande och mitt sätt att vara i relation till honom (tappade bort mig själv) var en katalysator för dessa frågor.

Vad vill jag igentligen!? Varför går jag till jobbet varje dag när det finns så många grejjer jag skulle vilja prova på!? Vad väntar jag på!? Jag totalkraschade i en smet av meningslöshet över mitt liv. Varför knatar jag runt på den här jorden för!?

Även om sådana filosofiska och dystra tankar är välbekanta för mig så önskar jag inget hellre än att få uppleva och göra en massa saker. Jag önskar så innerligt mycket av hela mitt hjärta att ha en accepterande, kärleksfull, glädjerik och sann relation med mig själv.

Jag önskar även att få resa runt och uppleva världen. Just nu är jag sugen på asien och oceanien. Backpacka eller au pair. Har i dag sökt en au pair tjänst på Nya Zeeland. Jag är nyfiken på andra länder och kulturer och har så varit sen tonåren. Jag hade en önskan att få åka till ett annat land och lära mig engelska, men första pojkvännen Erik kom ivägen. Och sen har det varit så. En massa rädslor och omständigheter i mitt huvud har kommit ivägen för att få vara fri.

NU ÄR DET FANIMEJ SLUT MESAT! JAG SKITER I VAD ANDRA TYCKER! JAG ÄR MODIG, VACKER OCH KAPABEL!

Tack för att ni finns

Universums hjältinna

2008-02-14T18:59:00.006+01:00

Det är inte vanligt att jag försvinner in i ren egenkärlek och nån slags narcisissm. Men idag är den stora dagen för presentationen av mej eller rättare sagt mitt påhittade jag under en kort period år 2001. Det är den fenomenala Dj Bimbo jag talar om. Hon är en sådan som man ser långt efter och undrar hur hon lyckats skrapa ihop ett sånt fantastiskt självförtroende och charm och så lyckade hon är på alla sätt. Man blir lite rädd av hennes kreativa sinne och hårda fasad. År 2001 räddade Dj Bimbo universum från ett ändlöst förtryck. Ett imperium av högtravande monster hade tagit kontroll över universum och allt levande inom det. Hjälpen fanns inte att nå och det enda som överhuvudtaget visste vad som försegick var ett gäng blandade livsformer, märkliga till utseendet, som självfallet möttes under konstiga omständigheter. Hon var någon slags ödleliknande figur på 1,5 meter hög med det ända hon ägde stolt buret i handen – en dildo!
Det omatchande gänget lyckades ta sej till planeten där det onda imperiet hade sitt näste. De kom ifrån varandra och Dj Bimbo fick fritt spelrum och glassade runt bland misären på samhällets botten där hon klurade på mästerplanen. Hur ska det här världsväldet krossas? Hur ska en liten ödleliknande tjej med en dildo i högsta hugg kunna förgöra ondskan i universum som förtrycker och plågar alla andra livsformer in i självförgörelse?
Hon köpte yberkänsliga bomber små nog att platsa i exotiska frukter. Mästerplaner var i verksällande fas. Dj Bimbos kreativitet skapade en oemotståndlig fruktkorg att sända upp till högkvarteret av de värsta terroristerna i universums historia. Nästet i ondskans näste på planeten lång långt där borta. Där i slummen planerade en liten tjej storlsagna planer att fria allt och alla. Fruktkorgen togs emot och allt som tagit universum i sin intoleranta och egensinniga makt var utplånat och Dj Bimbo var hjältinnan, den enda, den modigaste, den smartaste och den mest charmiga!

Dj Bimbo var jag som ni kanske förstår och det handlar förstås om rollspel. Men det mästerliga är att jag behöver inte, i min presentation, förklara något annat än att Dj Bimbo är en del av mej och att hon kanske tagit sej semester på ett par år.
Och självklart om det fortfarande är oklart – att Dj Bimbo var en väldigt ung brud på 1, 5 meter med en slemmig svans och endast en dildo att tillgå som räddade hela universum från ett säkert förfall och friade trillioners livsformers egna val av liv samt krossade ondskans imperium som härskat så länge som vem som helst kan minnas.

Dj Bimbo tar inga fångar...

Dj Bimbo/Chris

Skriv tjejer.

2008-02-12T20:37:00.000+01:00

Man får skratta åt eländet.

Så länge det är ens eget elände.

Jag har skoskav. Hur skrattretande är inte det?

Till något annat.

Pratade med två anställda från socialtjänsten idag. Ville bygga broar.

Socialsekreterare 1:

-Johanna, en lösning på det här problemet måste ju ha plats även för männen!! Vi måste SE dom, LYSSNA på dom och HJÄLPA dom!

Jag:

-Nähä?? Menar du det? Vilken skräll!

Socialsekreterare 2:

-Vi skriver faktiskt på en handlingsplan!

Jag:

-Och vad säger dom drabbade tjejerna om handlingsplanen, tycker dom att den känns bra?

Socialsekreterare nr 2:

-Eh..va?? Vilka menar du då...?

Jag lämnade en paddel vid dörren och gick.

Perspektiv

2008-02-09T12:05:00.000+01:00

Vi kan kalla henne Anna. Hon är 17 år, går på gymnasiet, drömmer om att bli sjuksköterska och arbeta med fattiga barn i 3e världen. Hon är otroligt vacker både på insidan och till det yttre, en stark tjej med mycket humor. Hon är öppen, positiv, väldigt spontan och säger alltid precis det som faller henne in. Hon kan vara lite galen. Hon kämpar hårt i skolan för att hinna med, hon försöker umgås med sina kompisar och hitta nya saker att pröva på sin fritid. Just nu letar hon efter ett fotbollslag och en möjlighet att få prova på om det kan vara något för henne.

Hon drömmer om livet, kärlek och drömmer sig ofta bort. Hon gillar att se på film, lyssna på dom senaste låtarna av hennes favorit artist. Hon tittar på killar och fnissar generat när hennes kompisar frågar om hon är kär.

Hon är en typisk 17årig tjej? Ja, det är hon. Hon har alla möjligheter i världen? Ja, det har hon. Visst blir man glad när man tänker på vilken otrolig framtid en sådan här tjej har framför sig? Hennes liv är ett oskrivet blad, hon kan gå långt.

Förra veckan fick jag ett brådskande samtal från Annas lärare. Jag hade då inte träffat Anna på två veckor, endast haft lite kontakt via sms, skickat och fått hälsningar via hennes vänner. Min magkänsla har sagt mig att något inte stämmer. Anna brukar, tillsammans med sina vänner från skolan komma och träffa mig varje fredag. Det har dom gjort i 1 års tid och nästan aldrig uteblivit. För Anna har gruppen på fredagarna betytt väldigt mycket. Jag och Anna har fått en alldeles speciell relation. ALLA tjejerna är viktiga i den här gruppen men just Anna behöver gruppen av djupare skäl än att "bara" simma, träffas, prata och få hjälp med läxan. Det är inget hon uttalat men jag har känt att det är så.

Annas lärare berättar nu för mig att Anna råkat illa ut. Hennes bror har slagit henne så illa att Annas näsa gått sönder. Detta hade hänt två veckor tidigare. Nu var Anna tillbaka på skolan men ville inte längre gå hem till sin familj. Jag kan inte ge er hela bilden, det förstår ni va? Situationen är otroligt ansträngd just nu.

Jag säger hejdå till Annas kompisar som var tillsammans med mig och en annan kvinna denna fredag. Jag sprang till skolan, där Anna fanns med sin kvinnliga lärare.

I ett rum på skolan sitter hon, samma tjej som jag beskrev för er ovan. Min magkänsla stämde.

Hon lever i ett helvete bestående av förtryckta kvinnor, hederskultur och sociala regler som ingen annan än dom som lever i det kan förstå. Hennes bror slår henne. Han slår henne våldsamt och med sådan kraft att hennes kropp går sönder, blöder, ben bryts och skinn rivs sönder. Hennes bror har slagit henne så länge hon kan minnas. Och vid sidan av står hennes far, mor och övriga syskon och ser på. Varför? Jo för att hedern och dom sociala regleran förbjuder dom att söka hjälp utifrån och framför allt inte från svenskar.

Alla människor utanför deras kultur är ett hot. Ett hot mot hedern och ett hot mot den ordning som råder. Ordningen består av ett kvinnoförtryck som är accepterat i deras kultur. Kvinnor tystas, pojkar uppfostras till att kontrollera sina systrar och mammor. Mammor blir slagan av sina män, barnen får lära sig att det är rätt av mannen att göra så. Skulle en pojke eventuellt protestera mot att mamman blir slagen eller vägra att kontrollera sina systrar, då blir han övertygad om att det är rätt. Övertalningen består av ännu mer våld, brutna ben, sönderrivna skinn och blod.. Då ger en pojke upp och fortsätter förtrycket så att han slipper bli ett offer.

Så ser Annas helvete ut. Jag sprang till skolan, grät och föreställde mig hur otroligt uppriven hon måste vara för jag har sett det här på nära håll förut. Minnen av mina vänner när jag var tonåring flög förbi. Minnen av tjejer som än idag lever gömda i bästa fall men i dom flesta fall lever dom fortfarande i förtryck. Jag föreställde mig hur hon skulle springa in i mina armar, ångra att hon inget berättat något för mig och be om hjälp. Jag ville bara krama henne, lova att beskydda henne och försäkra henne om att ingen någonsin ska få göra henne illa igen. Allt detta hann jag tänka på dom minuter det tog mig att springa till skolan.

Anna satt tillsammans med sin lärare på skolan. Hon ler. Anna log. Ett leende som sa: Allt är okej, jag mår bra, snälla försök inte få mig att vända min familj ryggen, jag kan hantera detta, bara jag får komma till min faster och slippa bo med min bror blir allt bra.

Min magkänsla sa mig att hon inte var redo att lämna dom. Min känsla var återigen rätt.

-Johanna du förstår inte! Min familj hatar mig! Min mamma, min pappa, mina systrar och mina bröder HATAR mig! Jag har svikit dom och förstört deras heder! Alla våra släktingar i hela Sverige vet om detta enorma svek! Jag kan bo hos min faster, slippa min bror men jag kan aldrig svika min familj. JAg kan ALDRIG komma undan mitt ansvar för våran heder.

Anna känner sig inte ansvarig för att hennes bror slagit henne men hon känner sig ansvarig för den ilska det väckt hos familjen för att hon berättat om det för någon utanför familjen. ALLA är arga på henne. Alla.

Jag pratade med Anna i 2 timmar. Inget hjälpte. Jag bönade och bad till slut att hon skulle följa med mig hem. Hon vägrade. Hela tiden ler hon. En enda gång tårades det i hennes ögon och det var när jag frågade henne om hur hon ser på sina chanser att få förverkliga alla sina drömmar.

Anna måste välja. Hon måste välja mellan att fortsätta vara den tjej jag och många andra känner henne som. Hon kan fortsätta studera, utvecklas, få sitt drömjobb, bli kär och leva som hon vill. Gör hon det blir hon utesluten inte bara av sin närmaste familj utan och av alla dom tusentals andra som lever förtryckta i kulturen hon tillhör. Hon är inte längre hennes mammas och pappas dotter. Dom i sin tur kommer också bli utfrysta, hånade och uteslutna och det låter dom Anna få veta. Hon ansvarar för HELA familjens heder.

Väljer hon sig själv blir hon i bästa fall utfryst, får genomgå hela det helvetet det innebär att bryta mot reglerna, skapa sig ett helt nytt liv, utstå påtryckningar, hån, mobbning av jämnåriga, förföljelser och övertalningförsök från alla i hennes närhet. I bästa fall försöker dom genom tvång, våld och skam få henne att räta sig i ledet, hålla tyst och göra det som förväntas av henne. I bästa fall.

I värsta fall?

I värsta fall kastar någon ut henne från en balkong på sjunde våningen.

Men du, det är ju inte försent än!

2008-02-04T18:30:00.000+01:00

Helt sjukt trött har jag varit idag. Orkar inte så mycket längre.. ;)

Var på bröllop i helgen, en mycket nära vän gifte sej, i Visby av alla ställen. Så det blev som en liten minisemester. Bo på hotell, enkelrum (lyx!), riktigt bra frukost och havet utanför.

Det var ett fantastiskt roligt bröllop, vacker vigsel och en riktigt bra fest. Och nästan alla var par. Folk var ju trevliga, det var inte det, men när man stått och pratat med nån ett tag så kom alltid frågan. Är du singel/gift/har barn? Och när svaret då blev singel, så kom nästa fras; Ja, men du är ju ung och ser bra ut, du hittar snart nån! Det är ju inte försent än! Som en tröst, liksom..

Tänk om jag inte vill det då! Vill den lilla trotsaren i mej skrika. Jag kanske vill vara själv, jag kanske tycker det är skönt! Och det gör jag ju, på sätt och vis. Ibland är det enormt skönt att vara själv, bestämma själv, göra vad jag vill när jag vill. Träffa mina vänner, gå ut och flörta. Skita i städningen, för det är ändå bara jag som ser. Slippa brutna löften och svikna förhoppningar.
Men saknaden finns där också. Att höra ihop. Att få krama nån, smeka nån. Att planera framtiden med nån. Att äta middag tillsammans med nån på vardagarna..

Men det säger jag inte till dom som står där och tittar på mej med ett leende som är både medlidsamt och (kanske?) lite avundsamt. Mot dom ler jag tillbaks och säger ja, jo, klart jag gör.

Och sen pratar vi om annat.

2008-02-04T12:28:00.000+01:00

Jag är ingen über-mensch! Jag orkar helt enkelt inte. Jag behöver ta bort något för att det ska gå ihop. Jag är rädd att stöta mig med folk om jag börjar ta bort saker.

Denna vecka:
Jobba 07:30-17
Plugg: Måndag och onsdag kväll
AA-konvent i fruängen hela lördagen, där jag lovat kirra YPAA:s rum
Rensa ut lägenhet och plasta in alla grejjer inför stambytet som sker nästa vecka
Steggrupp på söndag

Och hinna läsa och plugga ca 14 timmar innna nästa måndag..... hmmmm....

Och som grädde på moset så är jag orolig att dejten jag va på i lördags inte vill träffas igen så mycket tid snurrar kring det :/

Ja, ja... får helt enkelt ta och be om hjälp... inget jag är så där överförtjust i... tur att det finns de som har det värre så jag kan luta mig mot det :)

Kram kram

Söndag igen

2008-02-03T12:43:00.000+01:00

Jag vet inte om jag har sagt det förut här men söndagar är min worst-day-of-the-week. Har så varit sedan de dagar jag var aktiv då jag inte orkade festa på söndagen pga att jag festat onsdag-lördag. (Ibland måndag-lördag). Nu för tiden så är morgonångest lite försvunnet om jag inte har gjort något tufft kvällen innan (haft födelsedagsfest, etc). Däremot är söndagsångest ett vedertaget begrepp i min värld.

Jag vet inte hur jag kommer förbi denna enda dag i veckan när jag inte kan fly från mig själv. Hela söndagen verkar gå ut på att "ta det lugnt", och det har aldrig varit något jag är bra på. Jag kan ta det lugnt om jag har en godispåse, en liter glass, en massa filmer och böcker att fly in i osv. Nu när jag jobbar på min ätstörning så blir söndagar den lättaste dagen att återfalla på. Det var den här dagen som jag alltid flydde in i maten, även när jag var aktiv. Om jag fick i mig något det vill säga, liten parentes.

Så hur tacklar jag en söndag? Jag skriver en blogg, jag pratar mycket i telefon, jag försöker att ta mig iväg till sinnesrogruppen (fast jag känner mig ofta för "ful" för att gå dit). Jag hänger ofta med min pojkvän på söndagar eftersom då slipper jag att vara ensam, och jag blir lika ofta fascinerad över killens sätt att hantera söndagar. HAN kan ta det lugnt och stirra ut på naturen i timmar, HAN ältar aldrig gårdagen, HAN klarar av att göra vardagssysslor som att tvätta, städa osv. Egentligen så är frågan om det är söndagar det är fel på? Om jag inte ska fokusera på vad som är problemet, utan lösningen istället så kan jag bara säga att jag försöker att göra grejer jag mår bra av men har inte lyckats riktigt. Fast det handlar bara om att försöka, inte lyckas, som min sponsor brukar säga.

Tack för att ni finns kära systrar och en hälsning till er som läser bloggen!

Stor kram,
Johner

Studera!

2008-01-31T09:06:00.000+01:00

Jag ha tjejer, då har jag rent officiellt förjat studera. Var på min första lektion igår. Jag sov knappt något natten innan och hela dagen igår var jag helt beredd på att ge upp. Tokmörkret lade sig över mina nejder.

Men sen visade det sig att jag hade riktigt kul. Kommer bli en massa plugg och det gör inget. Jag ser fram emot att göra mitt bästa. Jag behöver inte ens vara bäst eller klara det. Det är helt enkelt intressant och jag blir nyfiken.

Nu ska jag äta ingefära och apelsin tills jag storknar. Har en förkylning som e envis, tur att jag är envisare ;)

Puss på er fina tjejjer

"Jo tack det är bara finfint med J!"

2008-01-31T08:59:00.000+01:00

Pratade med fina Johner igår. Hon frågade hur jag mår. "Jag mår bra" kom det rätt fort och Johner, som inte låter sig luras påpekade att det inte lät så bra.

Nej, jag är trött. Trött trött trött...

Men. Det är faktiskt så att min trötthet inte bara beror på mitt stundtals galna schema och den här mörka vintern. Jag tar dålig hand om mig själv, sover alldeles för lite och rör mig på tok för sällan nu för tiden. Jag hade fina rutiner, åt god frukost och gick en runda runt sjön innan jag väckte ungarna ända fram till jul. Sen dess har det, som man säger, bara gått utför. Det kanske kan tyckas vara lätt att åtgärda? Bara ge sig iväg och komma igång igen? Enkelt J, sätt ingång!!

Men vem fan sa att det skulle vara enkelt? Hade det varit den mest naturliga saken i världen att göra det som är bra för mig så hade jag aldrig druckit, tagit droger, valt fel människor, tagit dåliga beslut eller valt svåra vägar fast dom lätta vägarna alltid funnits som ett alternativ. Eller hur?

Det kan sitta fast som cement att göra något bra för mig själv. Att göra något som ger mig omedelbar "belöning" däremot, det är lätt. Baksidan av dessa belöningar är dessvärre aldrig speciellt belönande. Det är en dålig investering att välja lätta lösningar när det gäller mitt mående. Det måste ibland kosta lite, det kräver mer av mig och tar längre tid från handling till resultat.

Det kan vara allt från att uppbringa lite energi för att komma igång med mina promenader igen till att gå emot rädslor som hindrar mig. Det är en lååång uppförsbacke av mental peppning och förberedelse innan jag tar mig i kragen och sätter igång.

Hur som helst.

Jag bestämde mig för att jobba hemifrån idag. Ringa lite samtal, skriva några mail och planera lite för nästa vecka. Mellan mailen städar jag lite och viker tvätt. Jag längtar redan till helgen då jag ska slappa och bara mysa med arvingarna.

Mitt liv är verkligen spännande va??

Ord!

Bakis-ångest-fast-nykter

2008-01-27T15:02:00.000+01:00

Vaknade imorse och kände mig bakis. Sedan dess har ångesten rivit och slitit i mig. Till saken gör att jag den här veckan har gjort saker som jag vanligtvis inte gör: jag har firat min födelsedag med en massa kompisar inte en, utan två gånger.

Igår kväll hade jag fest för 20 kompisar varav några från gemenskapen och desto fler normies (icke-alkisar). Jag hade inte kul, jag flängde runt och försökte vara alla till lags och var skitnervös över att folk hade tråkigt vilket gjorde att jag inte fick någon uppfattning om festen över huvud taget. Jag har INGEN aning om folk hade kul eller inte, men jag tror inte att de hade det eftersom jag inte hade det. Detta kan dock vara i mitt huvud. Hursomhelst!

Idag känner jag mig följande: ledsen, otillräcklig, trött, gnällig, lat, hopplös, tråkig, vidrig, otrevlig, ful osv. Allt pga vad jag läser in i andra människor. Jag kan inte ens vara glad åt att 20 personer kom igår för att fira min födelsedag. Det enda jag tänker idag är "jajja, det var väl det. Nu vet de iaf att jag inte är så bra som de kanske trodde". Som om allt var över för att min fest kanske var tråkig.

Livet känns allmänt mörkt just nu, jag har spenderat hela helgen gråtandes för jag har upptäckt att jag dels är en kvinna som älskar för mycket och dels att jag fortfarande inte älskar mig själv. Jag som kan prata så bra om självkänsla kan inte tillämpa det på mig själv. Detta gör i sin tur att jag känner mig som en bluff och undrar varför jag har vänner, är sponsor, osv. Idag är det inget som är bra med att vara Johanna.

Jo, två grejer. Någon (?) har sett till att jag ska ge mig ut på stan, träffa en sponsir och sedan gå på ett möte för att lämna över en tårta till Tokholm som fyllt tre år i veckan. När jag vaknade imorse så ville jag bara dra täcket över huvudet och äta godis och gråta bort dagen. Men det var tydligen inte meningen. Inget godis har jag ätit heller då jag försöker med en ny grej: sluta äta på känslor. Jag är tacksam över att den här bloggen finns och för att jag har en sponsor som sa "skriv ner hur du känner Johanna". Jag vet inte om det här hjälper er, men det hjälper mig. Massor.

Puss på er systrar

Min fina vän!

2008-01-21T19:38:00.000+01:00

Idag är det en bra dag!

Det spelar ingen roll att snön yrde ner imorse för att strax övergå till regnblask.
Det spelar ingen roll att mörkret snabbt la sej över staden där jag bor.
Det spelar ingen roll att jag är pank som en kyrkråtta tills lönen kommer på fredag.
Det spelar ingen roll att jag är singel och inte har nån att hångla med.

För idag har hon kommit, min fina vän!

Jag har turen att ha en riktig vän. En som jag vet älskar mej för att jag är just jag, vad jag än gör och säger. Hon håller inte alltid med mej, men hon älskar mej. Ibland blir hon nog sur på mej, kanske till och med arg, men jag vet att hon älskar mej. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, hon och jag. Hon har gett mej mitt livs värsta stund och flera av dom bästa. Hon är klok, vacker, stark och svag, min vän. Ibland är hon skitjobbig, inte minst därför att hon ofta har rätt.

Och nu är hon här!

Vi kommer knappt att hinna ses, men det gör inget. Bara vetskapen att hon är här, i min stad, gör mej så glad.

Välkommen, vännen!

En vanlig sketen måndag?

2008-01-21T08:53:00.000+01:00

Lillen ligger i soffan och är sjuk. Hans pappa kommer och hämtar honom snart.. hoppas jag..

Landar i Stockholm kl 11.55, har klipptid på Upplandsgatan kl 13.00. Kan bli stressigt. Sen ut till Iziz arbete, hämta nyckeln, slänga in mina saker hos henne.. kanske äta något?

Sen raka vägen på möte, tala om gränser, träffa systrar och ladda!

En vanlig sketen måndag? Skulle inte tro det.

Ord!

Skriv bara skriv!

2008-01-20T10:44:00.000+01:00

Hur skulle det vara om vi struntade i att känna krav på att våra inlägg måste vara intressanta??

Tänk på mig i Luleå. Jag vill veta vad ni gör på dagarna, vad ni tänker på, hur det går på jobbet eller vilken rolig grej som hände på tunnelbanan på väg till jobbet. Jag har inte alltid en massa insikter, processer, andliga funderingar eller stora frågor att skriva om. Har ni det?? Jag är oftast rätt uppe i vardag, rutiner, jobb, träningar med ungarna och tvättstuga. Är jag tråkig för det?? Jag vet i alla fall att jag inte tycker att ni är det.

Jag älskar att läsa det ni skriver vad det än handlar om! Skriv bara skriv!

Ord!

Min tur!

2008-01-18T18:16:00.000+01:00

Nu är det min tur att skriva ett inlägg och sedan våndas över att jag inte får några kommentarer!

En ny insikt: Jag är en prinsessa. Ingen "bra" prinsessa som viftar fint med handen åt sitt folk, sitter stilla i timmar och lyssnar på föredrag, inviger sjukhus och kommer ihåg vad folk heter. En prinsessa på jävla ärten är vad jag är.

Jag svänger mig runt och säger saker som "jag KAN inte förneka mig själv någonting! vill jag ha något så köper jag det på en gång!", "jag har fått alla killar jag vill ha hela mitt liv", "ingen förstår faktiskt att jag inte är som alla andra" osv. Jag vill inte ha lika mycket som någon annan, jag vill ha MER ÄN MIN BESKÄRDA DEL AV UPPMÄRKSAMHETEN. Se mig, bekräfta mig, hjälp mig för jag är hjälplös. Jag är en prinsessa, men långt ifrån att bli drottning/kung över mitt liv. En bortskämd, offerkoftsprinsessa.

Gillar inte den där sessan speciellt mkt.
Tror jag tänker göra mig av med henne.

Annars är jag så grymt glad över att Iziz, Tokholm och Miss J ska fira mig (och Tokholm!) på tisdag. Iziz, det ska bli grymt spännande att äntligen få ett ansikte på dig som jag lärt känna lite bättre här på bloggen. Det blir vi tre och 15-17 andra grymma tjejer som skakar rumpa och äter indiskt. Önskar att Dizz och Alliey också var där, ska skåla för er i läsk.

Jag är en lyxputte, men vill inte längre vara någon prinsessa. Tack för att ni tycker om mig, för jag tycker om mig själv genom er just nu. Det är lite svårt annars med ätstörningsbehandlingen. Jag blir friskare och friskare hela tiden. Skriver mer om det någon annan dag.

Tills vi hörs och ses: stor fet kram och ni är HETA.

Johanna/Johner

Inrapportering!

2008-01-14T21:29:00.000+01:00

Nu ska det ta mej faaan skrivas! En massa viktiga ord och sanningar som får alla (inte minst mig själv) att inse vilken stjärna jag igentligen är. Såååå.....

Har nyligen städat min lägenhet. Varför då undrar du givetvis helt nyfiket. Du drar slutsatsen att jag är en ordentlig människa som unnar mig att ha fint omkring mig. Min städade insida reflekterar utsidan säger du. Fel fel fel, jag ska ha hantverkare hemma imorgon. De kommer klampa in med skitiga skor och riva runt och stöka ned i min lägenhet men hua för att tappa fejjan inför dem. Jag som inte ens kommer vara hemma eller behöva träffa dem någonsin.

Jag fyller tre i nästa vecka och är galnare än någonsinn. Jag pendlar mellan att vara allvetandes och att inte ha nån koll över huvud taget. Mitt bästa svar är ibland ett osäkert ... ööööh!?! Ju äldre jag blir desto mindre verkar mina uträkningar och förseställningar stämma. Faaaan... jag som skulle glida runt i rosa morgonrock och rosa tofflor och bli uppvaktad av värsta prinsen. Få knoddarna som uppför sig exemplariskt och allt i mitt liv skulle vara dandy. Det är faan att svarta hålet i mig är helt omättligt. Den kan svälja hur mycket utomstående saker som hellst. Det är som om det måste läkas innefrån.

Jag ska skriva in mig på universitetet på onsdag. Ska gå en juridisk introduktionskurs. Första i min släkt på universitet om jag inte missminner mig. Jag är RÄDD! Självmordsknölen mellan öronen vill bara affirmera negativt när det gäller detta så jag försöker att inte tänka alls... vilket går med blandat resultat. Eftersom jag gillar att ha många bollar i luften samtidigt (och övar mig på det då jag inväntar prins på vid springare och massa barn som kommer kräva detta) så har jag valt att kombinera universitetsstudier med stammbyte, skrivandet av nytt 4 steg och start av en steggrupp för tjejer. Nån sa att man kan ta det lungt när man ligger i graven och jag kör stenhårt på det!

Så..... den korta versionen av mitt liv just nu är: JIPPIE och BLÄ på samma gång. Helt okej med andra ord. Jag vill vara här där jag är just nu. Jag gillar det skarpt. Jag skulle bara kunna tänka mig att byta ut det mot ett varmare klimat, så imorgon ska jag ut och bränna lite skräp och skita ned miljön så vi kan få nån fart på den här växthuseffekten nån gång.. det går så jädrans söligt!

Puss och leverpastej på er
//Maria

Vad är vad?

2008-01-13T18:29:00.000+01:00

Okej, så här är läget just precis nu:

När vet man om det man känner är försvar, eller bara brist på intresse?

Tre dejter har det nu blivit med samma man. Efter första och andra kändes det bra, roligt, intressant.

Men nu, efter tredje.. Intresset har svalnat. Beror det på att jag faktiskt inte är attraherad?
Eller beror det på mina, sen urminnes tider aktiverade, försvar? Som säger; stopp, låt dej inte luras in i något som kan såra dej?
Är det han som stör mej? Eller försvaren som vill att jag ska störa mej?

Det stör mej att jag inte kan skilja på de här två bitarna.

Det stör mej att jag inte har kontroll över vad som är vad.

Jag får helt enkelt vänta och se.

Och det stör mej.

För helvete tjejer..

2008-01-09T19:16:00.000+01:00

..kom igen nu! Jag vet att det händer massor i era liv så varför inte ta och skriva lite??

Miss J´s liv i korthet.

Trött

Vaknar på måndag morgon..trött.

Vaknar på tisdag..tröttare.

Vaknade imorse och tänkte "så Gud, det är så HÄR det känns att dö?!" Dödstrött.

Jobbar men känner ingen större inspiration just nu.

Planerar och våndas om vartannat inför en eventuell flytt. (notera att jag skrev eventuell)

Oroar mig för saker som inte hänt ännu.

Gör en sorgbearbetning med min fina Anna från Piteå och det är skitjobbigt!!

Hoppas och ber att min son ska komma ut ur sitt tonårsmutter och fortfarande älska sin gamla mamma. Förundras över vilken kämpe min yngsta son är. Tre timmar på isen sen kan han åka skridskor. Min son ger sig aldrig.

Saknar mina tjejer i huvudstaden. Det ska bli så skönt att få komma ner och få lite nya intryck! Ankdammen Luleå känns som sagt lite trång just nu.

Tiden går, livet likaså.. det är så det brukar kännas i januari.

Men seriöst. Skriv nu tjejer! Annars drar jag ut pluggen. Så det så! Jag vet ju ungefär vad som händer i era liv men vi har ett visst ANSVAR mot alla våra (5?) läsare!

Älskar er.

Massor.

Ord!

Trött på att livet står på paus!

2007-12-16T20:13:00.000+01:00

Okej okej..
Drabbades av en smula prestationsångest (no kidding!?) ett tag här på HETbloggen.. Kändes som om jag behövde ha nåt viktigt att säga.. Men allt jag säger är ju viktigt!? Precis som allt ni säger är viktigt! Så nu skriver jag bara.

Jag har kommit på en grej. Det är mycket lättare att säga till andra hur det är och vad de har för vägar till förändring. Oooops.. Okej, det är ingen stor nyhet, men det blev så uppenbart idag när jag pratade m J.. Jag hade tydligen sagt något klokt till henne om att kasta sej ut i dejtinglivet. Ge killarna en chans. Bra råd! Men följer jag mitt eget råd..? Nä!

Visst, på ytan kan det ju se ut som om jag är värsta dejtingbruden, men tjejer.. Jag dejtar bara en gång. Det ska mycket till för att få en andra dejt med Iziz. Och dom jag blir intresserade av, vilka är det? Jo dom svåra, mystiska killarna.. För där finns det ju ingen risk att det egentligen ska bli nåt..
Och nu har jag inte dejtat på länge. För ett bra skäl, visserligen, jag var tvungen att prioritera mej själv ett tag, särskilt nu i början av terapin. Men sorry, kan inte ha det som ursäkt längre. Dags att våga lite, trycka på play. Har stått på paus för länge!

Jag insåg just att mina viktproblem antagligen har med detta att göra. Vill inte dejta innan jag kommit i form, vill vara nöjd, känna mej snygg... Vikten har bara varit en undanflykt!
Så nu skiter jag i den med, vill dom inte ha mej för att jag har några kilo för mycket, nähä, men skit i det då. Då är det väl förmodligen inte en kille för mej ändå..

Så nu kastar jag mej ut igen.. Fast i lugnare takt, kanske.
Wish me luck...

Mycket just nu

2007-12-16T14:35:00.000+01:00

Söndag, kallt ute, varmt inne, tända ljus och en kopp te..

Mycket just nu, jobbet går i rasande fart och just nu har jag haft lite motgångar men inget som påverkar projektet i längden som tur är. Föreläser en del på gymnasieskolan. Tiden går så vansinnigt fort just nu! Jag har inte pratat med A på en hel vecka och DET är väldigt ovanligt. Jag är utmattad och har ont i kroppen. Det kan bero på årstiden, jobbet, sömnbristen eller så är det en kombination av allt det där. Jobba för mycket, sova 6 timmar per natt och inte ta hand om sig själv brukat få konsekvenser. Kan inte ens minnas när jag ringde sponsorn sist. Som tur är finns det kvinnor i min närhet som jobbar på sitt tillfrisknande och dom ringer ofta till mig så att jag inte tappar fokus helt.

Mycket just nu.

Jag har inte sovit ensam i natt. Och jag kommer inte gå och lägga mig ensam i kväll. Det är väldigt mysigt. Jag försöker verkligen att bara vara just nu och njuta.

Det är mycket just nu

Nu orkar jag inte skriva mer. Jag har ont i skallen och ska lägga mig i soffan en stund innan jag får besök.

Var är era inlägg systrar??

Fråga

2007-11-03T14:09:00.000+01:00

Måste jag vara en god människa?

Måste jag vara den där som aldrig fäller fel kommentarer, alltid är förstående, den där som alltid rättar till om något går fel? Den som aldrig sårar, alltid stöttar, alltid gör rätt?Måste jag vara den som ställer saker tillrätta? Måste jag vara så jävla GOD!? Självgod?

För det är väl det det egentligen handlar om. Att jag ska må bra. Att jag ska känna mej bra. Inte vara en besvärlig eller jobbig person. En sån som andra tycker är obekväm. Nej, vad skulle hända då? Skulle världen gå under?

Jag får faktiskt vänta till det kommer, om det kommer. Jag måste inte springa efter och försöka ställa tillrätta saker som kanske inte ens var menat. Jag måste inte be om ursäkt i alla lägen. Inte för hur jag känner. För jag får känna. Och grodor får hoppa.

JAG ÄR MÄNSKLIG!

Jag har fel och brister. Jag är jobbig, obekväm och dum.

Och det är ok.

Pappis

2007-10-24T19:19:00.000+02:00

Imorgon torsdag ska jag äta middag med min pappa. Det är första gången jag bett om att få träffa honom ensam. Bara han och jag. Ska göra ett 9:e steg med han. Det har pockat på ett tag. Jag har inte varit ärlig mot honom. Jag har aldrig berättat eller visat hur viktig han är i mitt liv. Han "försvann" när jag var 9 och saknaden efter pappa har sedan dess varit enorm. Jag har inte förrens på senare tid förstått hur mycket det har präglat mig, speciellt i relationer till män. Jag tänker gå tillbaka till källan. Jag önskar ha en annan slags relation med min pappa och det verkar inte som att han kommer ta det första steget. Det får bli som det blir, jag vill i alla fall inte ångra att jag aldrig försökte.

Mitt kan själv och jag reder mig håller på att plåga skiten ur mig. Jag har inte tid för sånna här relationer i mitt liv. Jag är villig att sätta min rädsla åt sidan för att få mer intima och kärleksfulla relationer.

Ni har lärt mig att det går. Om jag vågar visa mig för er så vågar jag visa mig för andra.

Tack för att ni finns :D

Okej.. jag erkänner!

2007-10-24T11:54:00.000+02:00

Jag hatar loafers! Det är fult fult fult och jag skulle ALDRIG en ge en snubbe med sådan brist på smak en endaste chans! Gör det mig till en ytlig jävel så kan jag leva med det.

Jag är INTE nikotinfri ännu. (stoppar in en snus)

Jag är leds på att vara singel! Men mest för att jag just nu känner en viss press att "bli ihop" med någon för jag är så trött på den här j-a neurosen jag verkar bära på.

Jag är självupptagen. Mhm.. så är det.

Jag missbrukar internet. Jag flyr in i vilken skit som helst på nätet för jag känner mig lite paralyserad just nu. Visste jag varför det är så skulle jag göra något åt det. Kanske finns nåt sida på nätet med tips??

Jag är trött på att vara driftig. Jag vill inte ha ansvar för något annat än mitt jobb, mina barn och mig själv just nu. Låt mig slippa va??

Sist men inte minst: Jag behöver hjälp med att bearbeta min sorg. Hur och varför vet jag inte. Men Majsan säger att jag ska göra det så då gör jag det helt enkelt.. Jag tänker att jag ska börja med pappa men jag ska se vad Majsan har planerat för mig.

Så det var allt för nu..

Nu ska jag jobba!

Ord!

hjärna vs hjärta..

2007-10-16T13:24:00.000+02:00

Vissa dagar är livet lite jobbigare än andra.
Då är det lätt att sjunka ner i självömkan och missmod. Lätt att tycka att det är orättvist mot mej (för är det inte mej världen kretsar runt?) och varför ska allt jobbigt hända just mej och just nu?

Idag var/är lite av en sån dag. Jag är hemma med läskigt illamående som inte går över. Och nej, jag är inte gravid.. *s* Om inte gud har bestämt sej för att se till att det kommer en ny Jesus till jorden...
I vilket fall, det är ju nog för att knäcka en. Sen är jag så bekräftelsetorsk så det finns inte och jag får ingen bekräftelse (av män!) just nu!

Så jag är redan lite labil och nere i självömkansträsket.

Idag på morgonen ringer min jobbtelefon, som jag glömt att stänga av. Jag hinner inte svara. När jag lyssnar på meddelandet är det en anhörig till en av våra brukare, som berättar att brukaren har försökt ta livet av sej och ligger på sjukhus. Genast kommer skamkänslorna. För det har varit lite rörigt runt denna person hos oss, särskilt sista besöket. Vi (jag) skulle gjort bättre! Om bara vi hade skött vårt jobb bra så skulle han aldrig ramlat ner i depressionen..

Och redan när jag skriver det så ser jag hur absurt det är. Som om inte han har sina egna jävlar att tas med. Som om inte han har sitt eget mörker, där det inte spelar nån roll hur engagerade vi är.
Som ett brev på posten (hur är det med intuitionen darling! ;)) ringer min älskade systerJ. Hon berättar för mej alla de saker som jag egentligen vet, men som jag inte litar på när det bara är jag som säger dem. Tack vännen, för dom orden du gav mej idag.

För är det inte märkligt det där? Hur hjärnan kan ha så bra koll... Men hjärtat inte fattar nånting? Hur får man de två att dela med sej lite åt varann?

Jag tror jag ska skicka min hjärna och mitt hjärta på en dejt. Så kanske de lär känna varann lite bättre och hittar lite mer gemensamma beröringspunkter.

Nån som har ett tips på ett bra ställe?

Vad nu rå????

2007-10-11T22:30:00.000+02:00

Vad är nu detta? En massa erkännanden??? Vad hände med den sköna förnekelsen??? Jaha, så nu sätts det press alltså, att erkänna saker....hmmmmmm......hmmmmmm.....
Okej, jag kan erkänna att idag har jag känt mig MISSLYCKAD...den koftan var skön att bära en stund, men det är ju inte så konstruktivt och dessutom har jag fått en ovana att jag ibland kan kliva upp ur träsket av självömkan....

Jag är inte bra för mig själv, alltså jag är inte så bra sällskap för mig själv....om vi säger så här så fanns det en tid då jag tyckte att ensam är stark, jag klarar mig själv, och det bästa sällskapet är med mig själv (är det narcisistiska drag? Jag har ju blivit anklagad för värre än så....*S*)...men idag föredrar ensamt sällskap med mig själv i korta doser, och helst när jag är i lite balans, och framförallt inte så ofta. Missförstå mig inte att jag är rädd att vara ensam, men jag kan gärna ockupera min skalle med en film, datorn, en bok...eller nå annat som gör att jag inte behöver tänka så mycket. För jag ska ju tycka och tänka och analysera så mycket....min sponsor sa till mig vid ett tillfälle för ett par år sen "sluta analysera", och jag halvskrek i telefonen: Va? Jag har ju analyserat saker i 30 år, ska jag sluta med det nu? Det är ju som att säga till mig att sluta andas!!!!! Det slog mig dock att det blir ju så enkelt om jag slutar tänka så mycket, och sen dess har jag faktiskt minskat med mitt analyserande betydligt.
För det är ju när jag tänker som jag ska hitta lösningar själv, och förneka problem osv.
Tillbaka till erkännandet....jag och min man ska bli särbos, och det känns bra och kommer att bli bra ( för att göra en lång historia kort, så har vi varit det förr, och det var jättebra, för mig, för han och för oss...), trots att jag VET att det är bra och KÄNNER det, så säger en lite (ond och elak) röst....att det är ett MISSLYCKANDE!!! AAAAAAAH!!!! Det är bla här allt prat om mitt tänkande och mitt eget sällskap kommer in i bilden, jag tycker att det är bra och skönt att tysta denna röst i möjliga mån, för den är inte sann...det är bara den där elaka slå-på-mig-själv-för-jag-är-så-dålig rösten, och den har jag hört i hela mitt liv. Förr trodde jag på den, för jag hade ju sällan nå annat att gå på....men nu vet jag vad den är och jag är så trött på att höra den....
MISSLYCKAT vore så mycket annat, men inte detta, detta är ju lösningen på vårt problem, inte nå annat......

Ett erkännande till då....jag har nyligt rannsakat mig själv i mitt kärleksberoende, och det var ju föga roligt....men efter att idag läst (Kvinnor som älskar för mycket, en stora boken i relationsberoende), kom jag på att inte konstigt att jag gått tillbaka, inte som det var förr, men backat lite då, då jag slutade jobba för mitt tillfrisknande i den problematiken.....så nu läser jag lösningen på problemet och handlar som det föreslås och ska starta en självhjälps grupp för likasinnade...och då får jag kanske ett annat resultat....jag vet inte men jag TROR att det kan vara så...

Så, nu har jag visat er lite av min värld och vars jag är.....och gjort erkännanden...HUA!!!! LÄÄÄSKIGT ju!!!!

Tack älskade ni för att ni ides läsa...love och kramizzz från Dizzz!!!

Min stora hemlighet

2007-10-09T20:49:00.000+02:00

Nu kastar jag mig ut från klippan utan att veta om jag blir uppfångad. Är fett skraj när jag skriver detta, även om två personer redan vet, för jag är så rädd för att fler ska få veta.

Det är såhär att jag nyligen har upptäckt att jag är sjuk. Förutom att jag är missbrukare dvs. Det här är nog en av de tuffaste insikterna i mitt liv. Utan hjälp vet jag inte om jag hade fått den. Jag kallar mig själv ofta för sockertorsk, dvs jag missbrukar socker på ett onormalt sätt och jag kan inte sluta när jag väl har börjat. Efter en lång period av sockermissbruk så ringde jag Miss J och ville erkänna. Jag sa ungefär att "jag är sån där sockertorsk. Och när jag ätit för mycket socker så kräks jag ibland för att inte gå upp i vikt."
"Men vet du inte vad det är du har?" sa Miss J.
Det gjorde ont i hela kroppen men hon fick mig att till slut erkänna högt att jag har bulimi. JAG? BULIMI? Jag vet rent intellektuellt att jag har haft det sedan jag var runt 14 år gammal. Det är bara det att jag aldrig har erkänt att det är det som är problemet. Allt annat har ju varit problemet!

Det är precis som med alkoholen, alkoholen var ju aldrig problemet, det var min vikt, jag träffade fel killar, jag råkade illa ut, jag hade otur osv. Samma sak med min ätstörning. Jag har även perioder när jag äter två-tre ägg om dagen och då känner jag mig REN och DUKTIG och vill ha BERÖM. Så sjukt är det att vara mig ibland. Efter det stora erkännandet så gick jag en hel helg och hörde knappt vad folk sa till mig. Dessutom har jag nyss vaknat upp ur ett sex månaders långt högmod. Då känner jag mig extra tacksam över att jag har er, mina systrar, och min sponsor. Dessutom har jag sökt hjälp och den 15 oktober ska jag till ätstörningsenheten.

Det har varit mycket lögner, men sedan två veckor tillbaka har jag försökt att säga sanningen om detta varje dag. Dessutom har jag av någon anledning inte spytt upp någonting sedan i fredags, vilket är rekord sedan en tid tillbaka. Det är lite svårare för mig att fortsätta med det här varje gång jag erkänner det högt, har jag fått till mig av en klok kvinna. Det är som jag hört: det jag inte delar om, det får jag behålla.

Och jag vill inte behålla detta.

Tack för att ni finns och för att bomber kan släppas här utan att vänskap förstörs. Jag har ljugit så mycket, jag vill inte ljuga mer. Tack. Love you! /Johner